Vikten av känslan eller känslan om vikten
Hjärnan är en konstig manick när det gäller hur man ser på sig själv och bedömer sin kropp. Jag har känt mig fet på 67 kg, smal på 75, enorm på 72 och nu faktiskt helt ok på 79. Trots att vågen visat helt olika siffror så har känslan varit det som tagit över. Känslan kan också spela en spratt över dagen - är jag hungrig känner jag mig smalare än när jag är mätt. Trots att ingen någorlunda objektiv människa skulle kunna se någon skillnad på min kroppsform så kan känslan lägga på eller ta bort flera kilo.
Det är också skillnad när man går ner och upp i vikt - när jag kände mig fet på 67 hade jag gått upp från 63 kg och livet kändes jättejobbigt. Idag tänker jag vafasen, 67 är ju jättebra! När jag kände mig smal på 75 hade jag gått ner från 87 och var så nöjd med mig själv. Gick ner till 64 och kände mig riktigt smal och fin. Sedan gick jag hastigt och lustigt (okej, lustigt var det inte) upp till 72 och kände mig som en valross. Nu tycker jag 72 är jättelite och efter att ha gått ner från 84 till 79 känner jag mig skapligt smal nu.
Konstigt alltså, att känslorna ska hålla på och domdera på det sättet. Imorse vaknade jag hungrig och kände mig smal. Åt frukost och kände mig större. Den logiska delen av min hjärna säger att det faktiskt inte är någon större skillnad på kroppen efter en skål gröt och ett par koppar kaffe och jag försöker lyssna på den... Oftast går det bra, men inte alltid.
Skulle vilja ha en mer neutral och objektiv syn på min kropp, men det är nog en utopi. Alla ser på sina kroppar extremt subjektivt. Hade en vän för några veckor sedan som gått upp ca 5 kilo över sommaren och kände sig jättetjock och tyckte det var superjobbigt. Jag kunde inte relatera - det syntes inte alls, hon såg fortfarande smal och fin ut! Men jag vet ju hur det känns i hjärnan och hur man känner de där extrakilona på kroppen, när kläderna sitter åt mer än de borde. Även om ingen annan ser det så känner man det själv, och det spelar ingen roll att någon annan säger "du ser inte ut att ha gått upp ett gram". Den logiska delen av hjärnan blir helt utmanövrerad av känslorna.
Jaja, jag skulle kunna sitta och filosofera om detta hela dagen, men jag har en tatueringstid att passa! Dagens utmaning: inte köpa godis på affären bredvid tatueringsstudion och inte köpa hämtmat på vägen hem. Jag har förberett köttfärssås som jag bara kan värma när jag kommer hem, har skrivit in det i matplanen och ska banne mig hålla mig till den!
Ha en fin tisdag allihop!
Gillar
Kommentarer
-
Det är märkligt, under en lång tid drog jag fortfarande in magen när jag skulle mellan stolar på fiket, trots att det var gott om plats. Gamla reflexer, gamla föreställningar lever kvar länge.
Ha en fin tisdag du också! Pepp!
-
Du sätter ord på känslorna väldigt bra. Kanske är det med de känslorna och självbilden vi behöver jobba snarare än med vad vågen visar? :)
-
Känner igen mig i detta...känner jag mig smal och vågen visar...blir jag plötsligt jättetjock...hmmm...mkt sitter i huvet!
Logga in för att skriva en kommentar.