Mat väcker onekligen känslor
I somras återupptog jag intresset för höns och skaffade ett gäng kycklingar. De har nu vuxit sig stora och förärar oss med härliga ägg. För mig är det en högtidsstund varje dag när jag vittjar redena på ägg. Jag vidhåller att ägg är bra mat, särskilt de jag själv har varit med och fått fram.
Mat väcker helt klart känslor och det sitter jag och funderar över. Själv har jag inte brytt mig särskilt mycket om vad andra människor äter. De har fått hållas med sina idéer om vad de ska äta. Första gången jag provade på lågkolhydratkost upptäckte jag att det verkligen rörde upp känslor. Jag bestämde mig för att testa ett halvår. Reslutaten lät inte vänta på sig. Kroppen blev både lättare och mjukare. Den jublade och undrade varför vi inte hade ätit på det viset tidigare. 20 kilo försvann, sambon hängde på, släkt och vänner förundrades över hur vi gick ner i vikt.
Dock var det inte alla som jublade. Jag jobbade då på ett ställe som var ganska nerlusat med tjockisar och jag var en av dem. Plötsligt blev jag ett hot. Det började med att jag inte ville vara med på fikalistan. Tydligen ett stort misstag! Mina kollegor accepterade inte min önskan utan satte upp mig ändå. De gånger det var min tur bjöd jag snällt på kolhydratstinn fika. Själv åt jag aldrig fika. Det var inte ens svårt att låta bli, det blev som en sport för mig. Jag hade bara två supportrar. En smal och en riktigt tjock. De gav mig uppmuntrande kommentarer och försökte få de andra att stryka mig från fikalistan. Det var ganska skönt att säga upp sig från det jobbet.
Jag har en brorsdotter (vuxen) som är vegan. När hon i övre tonåren blev vegan var hon inte kul att tas med, ja, hon var inte särskilt kul redan innan. Var man på besök hos min bror och öppnade kylskåpet möttes man av olika dödsbud fastklistrade på de olika köttvarorna, ägg och mejerivarorna. Skrivna och ditklistrade av henne. Det intressanta var att hon själv hyste två marsvin i en bur. Min bror funderade ett tag på att skriva "Livstidsfångar." På en lapp och sätta upp på deras bur. En sommar sammanstrålade vi på landet. Min bror ÄLSKAR kött. Han hade precis enligt sin egen tradition med sig en rejäl bit oxfilé och som sällskap sin vegandotter. På kvällen helgrillade han oxfilén. Vi gjorde härliga tillbehör i form av sallad, kokt potatis och olika röror. Min bror bjöd på ett härligt rödvin till. Det var en av de första gångerna som min nuvarande sambo, snart min äkta man, träffade denna brorsdotter. De satt bredvid varandra vid bordet. Snålvattnet rann på oss alla och vi högg in. Precis när min sambo hade ätit upp sin första tugga vände veganen sig till honom och sa mycket spetsigt:
-Hur känns det att äta någonting som har levt?
Min sambo kikade på veganen och svarade:
-Det har din mat också gjort.
Min brorsdotter pratade inte mer med honom den veckan. Hon sa inte ens hej då när vi åkte. Själv har jag aldrig kommenterat hur och vad hon äter. Hon får hållas. Det intressanta är att hon gärna äter Marabous choklad...
På mitt nya jobb började en diskussion om skolbarns syn på skolmaten. Jag spetades öronen och bestämde mig för att inte delta särskilt aktivt. Det är ingen på jobbet som vet att jag undviker kolhydrater. Flera av mina kollegor har olika matallergier och det är flera som har valt att inte fika, därför är det ingen som har höjt på ögonbrynen över att jag inte vill vara med på fikalistan då många andra har gjort samma val innan mig. Ganska snart kom kommentaren om att det är LCHF:s fel att skolbarnen inte gillar potatis. Då kunde inte jag vara tyst utan fråga vad de ville äta istället för potatis. Jo, det var pasta, precis som jag misstänkte. Jag kunde inte längre vara tyst utan påpekade att det nästan var värre i LCHF:s ögon då det bestod av vitt mjöl och det är ett stort nej. Alltså spräckte jag snabbt teorin om att det är LCHF:s "fel" att skolbarnen inte gillar potatis. När jag gick i skolan på 70-talet var det samma tjafs om potatis i skolan och då var inte LCHF uppfunnet ännu.
Jag tycker det är trist att man inte kan få äta det man själv vill utan att behöva försvara sig. Själv har jag som sagt aldrig lagt mig i vad andra äter och önskar att få njuta av min mat ifred utan kommentarer.
Gillar
Kommentarer
-
Härlig och underhållande morgonläsning. Tack. 👏👏😆
-
Blir alldeles kall när jag läser hur du hade det på din förra arbetsplats -var ligger toleransnivån om det inte är ok att stryka sig från en fikalista?
Grattis till din stora livsförändring! Och till hönsen:)
-
Underbart! Grattis till framgångarna o kunskapen!👍👏💐
-
Potatisen har blivit ganska förtalad genom åren, långt innan LCHF. Då min mamma bantade på 1960-talet så var rekommendationerna att man skulle minska på bröd, sås och potatis... jag tror inte att man ens föreställde sig att man kunde överäta av proteinet för det hade man väl inte råd med.
Själv har jag återvänt till potatisen efter många år med ris, jag såg det som så mycket enklare att sätta på en gryta ris, potatisen krävde skrubbning eller skalning, vilket var jobbigt... numera är den ju såpass tvättad att det räcker att skölja så det är ju lika enkelt egentligen. Men det var också det att potatis inte håller sig lika bra som torrvaran ris - det växte groddar eller ruttnade i kylfacket om man inte höll koll.
Just LCHF tycks väcka många känslor, från min horisont har det verkat lika överdrivet från både anhängare och motståndare. Själv är jag ingen anhängare men så länge de inte bråkar med mig får LCHF-fantasterna göra som de vill. Fungerar det bra för dem är det väl bra.
Och hemvärpta ägg är förstås ljuvligt!
Senast uppdaterad 1 april 2017 09:21
Logga in för att skriva en kommentar.