Inkognito

Jag är tillbaka, men i ny skepnad. Och då menar jag inte 10 kilo tyngre, 10 kilo lättare eller med ett nytt jobb. Jag var anonym, men nu vill jag vara ännu mer anonym. Nytt namn. Nya mål. Tills vidare är jag 23 år gammal och bor i Ale. Jag har haft ätstörningar sedan långt innan jag kunde skilja på kolhydrater, fett och protein. Sedan innan jag visste att man inte behöver svälta för att gå ner i vikt. Sedan jag inte förstod varför mamma beskrev min äldre syster som skinn och ben. Jag har aldrig varit fet utom i själen. Inombords har jag alltid känt mig som en väldigt, väldigt tjock människa i en oproportionerlig kropp. Och aldrig, [KURSIV]aldrig[/KURSIV] har jag känt mig så tjock som när jag hade anorexi och vägde… ja, för lite. Nu i efterhand förfäras jag över hur fort det gick att bli "frisk". Hur snabbt folk glömde, bara för att jag lade på mig vikt. Det är klart att jag gick upp i vikt när jag kunde spendera hela nätter ätandes allt, absolut allt ätbart jag hade hemma. Jag kräktes, men jag åt mer än jag kräktes. Vips var jag där igen. Normalviktig, på gränsen till mullig. Mullig på gränsen till överviktig. Och resan började igen. Är det tio år sedan störningen började utvecklas? Elva? Tolv? Tretton, är min bästa gissning. Och jag är ung. Jag har svultit. Jag har hetsätit. Jag har kräkts. Jag har övertränat. Jag har svultit. Jag har hetsätit. Jag har… Det måste få ett slut. Nu. Som min bäste vän sa idag: "Before you dig your own grave, sweety."

Loolis blogg

Inkognito

Kommentarer