icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Ung tjej från någonstans i Sverige men med tentakler i andra delar av världen. Kämpat med, mot och under inflytande av ätstörningar i mer än halva sitt liv. Är normalviktig kroppsligt, överviktig själsligt och pytteliten självförtroendemässigt.

Varje dag är en balansgång, men jag tänker inte ge upp.
27 juni 2012 18:40

Jag behöver inte gå ner i vikt.

Om jag upprepar det om och om igen, för mig själv, kanske jag till slut kommer att tro på det. Anamma det. Slicka i mig det. Och vara nöjd. Kanske lite i alla fall? Det finns saker att jobba på, och det kommer alltid finnas saker att jobba på. Vem har inte en dålig attityd till något? Vem har inga rädslor? Igår var jag elak mot mig själv. Min stackars kropp skulle bara få i sig 900 ynkliga kalorier, hade jag tänkt. Istället blev det nästan 2000. Panikslagen satt jag i sängen och vägde mina olika alternativ. (0. Kräkas, men [FET]nej[/FET] jag vill inte!) 1. Länsa köket à la "det är ändå kört, kan lika gärna fortsätta". 2. Gå världens längsta promenad och hoppas minska "skadan". 3. Inse att jag förmodligen inte ens gått över mitt behov och lite extra kolhydrater så där på kvällkvisten kanske till och med kan resultera i bättre löpningsprestation kommande morgon. ACK, så många gånger jag valt alternativ 0 eller 1. Men igår valde jag 3. Jag bråkade med mig själv länge och väl. Men jag valde 3. Jag bestämde mig för att acceptera att jag inte hade följt min plan till punkt och pricka. Man måste få göra snedsteg. Jag måste sluta ha så höga krav på mig själv. Ni också.

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.