Stålkvinnans golvande och återuppresande som ny människa med mindre stål, mindre stress, mindre vikt och mer lycka, harmoni och muskler.

Kämpat med vikten ett halvår eller mer nu. Efter bröllopet och starten av vårt företag har jag gått stadigt upp i vikt i ett och ett halv år nu. Stressat, stressat, stressat, stressat, ständigt arbetat, ätig onyttigt, ätit av ångest och för belöning, ätig för snabb energi, ätit för kortvarig glädje - nu är det slut - jag har gjort slut med det!!! I oktober höll jag på att bli utbränd. Panik, ångest, ständiga gråtattacker, inget minne och någon riktig blackout som skrämde både mig och min man halvt från vettet har jag nu gått ner i arbete på jobbet, kämpat med mig själv och för mig själv. Letat efter glada och poitiva tankar och började redan ganska snabbt känna mig lite bättre. Nu när jag insett att jag inte alls behöver vara stålkvinnan utan en helt vanlig kvinna. Läkaren jag träffade sa att det är tur att jag i alla fall inte har något barn att stressa över också. :) Jag har mått pyton över min viktökning, provat díeter och viktväktarna men inte hunnit, eller haft någon riktig långvarig motivation liksom. Livet och jobbet och sötsaker, och goda middagar och dålig pmat kom emellan. Fick en väckarklocka på vikten när en kund önskade mig till bebben HMMRF kände jag och blev pionröd och förlägen. Arg på både honom och mig själv. Sa nåt keckt om för mycket god mat och skrattade. Han hade den goda smaken att bli förlägen iaf. Men nu i november, när jag börjat kämpa mot ljuset bestämde mig för att kosta på mig en PT! Jippie!!! Träning är bra mot stress, att se bra ut tycker jag kommer vara bra mot min stress. För henne förklarade jag hur det var, om än inte sa exakt hur illa jag faktiskt hade mått och fortfarande gjorde till och från. Skämdes antar jag. Stålkvinnan - det är jag det!!! fast det vet hon inte heller - kanske anar iof. Sedan dess har jag tränat helt okey enl vad jobbet tilllåter, 1-2 ggr/vecka samt kämpat för att dra ner på godis. Det här med för mycket godis/snax och för dåliga mellanmål=gigantiska matportioner är mitt kostproblem. Vet att det dessutom hänger ihip med mitt psykiska tillstånd, helt oskiljaktiga skulle man kunna säga. Nu skall stålkvinnan äntligen börja kämpa med hur hon själv mår istället för att alltid vara bäst. Mitt stora tävlingssinne ska styras för att nå mina mål. Ett av dem är vikten som måste ner på minst en hälsosam nivå.

Kommentarer

15 februari 2012 14:10

kaffe247

OJ, vad det där lät som mig, förutom att vi inte startat eget och så har jag inte försökt gå ner i vikt tidigare. Vi har som sagt inte startat eget, men de jobb jag har haft har jag tagit på blodigt allvar och alltid varit den som fått ta allt ansvar. Så har jag hållit på i nio år. Först nu har jag insett att jag sprungit in i väggen och fortsatt längs med den en lång tid. Envis som synden och aldrig medge att man inte orkar, det är jag i ett nötskal. Panikångesten och gråtandet var det värsta så här ur socialt perspektiv. Brölade för allt =) Sambon var säkert mer än utled på mig. Förlåt det långa inlägget =/
15 februari 2012 14:15

LyssaLin

Det är trevligt att få svar! Hoppas du mår bättre nu. Jag har börjat få rätsida igen. Det är helt fantasiskt när man börjar känna igen sig själv. Kram/Lina
15 februari 2012 14:30

kaffe247

Det är på bättringsvägen! Ändrade arbetssituationen vid nyåret och panikångesten har släppt till en stor del och framför allt brölandet har minskat, men det finns nog dagar när det visar sig ännu. Har märkt att jag blir otroligt lätt stresspåverkad. Tidigare har jag alltid varit lugn och "sansad"
15 februari 2012 15:11

eovine

Du tänker helt rätt, fortsätt vara stålkvinnan men låt henne bara tänka på sig själv nu! Åkte själv dit 2009 och är någorlunda på banan nu. Men bara om jag tar hänsyn till mig själv och skiter i allt annat. Det har jag blivit duktig på må du tro och det är en förutsättning för att jag ska hålla näsan över vattenytan. Att minnet är skräp och hjärnan mos lär jag få leva med. Sköt om DIG nu!

Logga in för att skriva en kommentar.