Du har blivit vacker
Jag var på ett möte igår. En av mötesdeltagarna kom till mig då det var kaffepaus. Hon sa att hon funderade vad jag har gjort för att gå ner så mycket i vikt. Jag sa att jag håller koll på mitt kaloriintag och motionerar mycket. Jag sa till henne att jag tycker det är bra att hon säger det till mig för det är just det man vill höra. Att det syns att man gått ner i vikt. Vad bra du gjorde jag rätt som sa det till dig. Du har blivit så vacker.
Jag kände mig så glad och inspirerad. Jag kände mig också glad för att jag kunde ta emot hennes kommentar på ett bra och utvecklande sätt även för henne.
Gillar
Kommentarer
-
Det låter som en rimlig förklaring på varför din kompis har slutat höra av sig till dig. Hon blir påmind om vad du har lyckats med och att hon själv inte klarar av det. Om hon inte pratar med dig så kan hon fortsätta blunda för det problem som hon har. Det är rimligt men mycket tråkigt för oss som inte vill annat än att få vara till hjälp om någon behöver råd. Det är ju snarare så att desto bättre det går för en själv desto större lust har man att hjälpa andra. Så är det för mig och säkert även för dig. Däremot skulle man aldrig drömma om att klandra någon annan. Det skulle vara som att klandra den man själv tidigare har varit och det vet man ju att det enda resultat det gav om någon klandrade en var att man skulle äta mer. Det är så man fungerar. Så det är snarare så att om man överhuvudtaget tänker på det så är det med en vis sorg över hur vi människor fungerar och hur svårt det är att hålla vikten i ett samhälle som är uppbyggd på att vi ska äta gott och onyttigt.
-
Vad roligt att få en sån fin komplimang! :) Och visst är det inte bara kul utan även bra att få komplimanger för ibland får man nästan för sig att viktnedgången inte syns och det sporrar en lite extra då man får så fin respons
-
Jag har ju läst det du skrev om att ingen kommenterade din viktnedgång då du var på besök i Sverige. Jag tänkte därför att det tydligen inte är så lätt att ge såna komplimanger till de man ser har gått ner i vikt. Så därför talade jag om för henne att jag var tacksam för att hon talade om för mig att hon ser att jag gått ner i vikt.
I somras när jag var i Västerås så blev jag så förvånad över att min killes systrar inget sa om min viktnedgång. Jag hade väntat mig positiva kommentarer. Det är därför jag har förstått att tydligen tycker folk att det är svårt att kommentera någons viktnedgång. Tur nog så gav min killes mamma mig en positiv kommentar över min viktnedgång. Hon är tydligen mer frispråkig än sina döttrar.
-
Ja, det är konstigt det där. Nog skulle jag säga nåt om jag skulle se att en nära släkting eller vän har gått ner mycket i vikt. Det förvånar mig fortfarande att så få egentligen kommenterat min viktnedgång på över 30 kg som ju absolut bör synas. Men totalt har väl i alla fall 6-7 personer sagt nåt nu i alla fall och av dem är flera i stort sett främlingar. Vad som gör mig kanske mest förvånad är att jag sett missnöje i vissa personers ögon. Jag vet inte vad det missnöjet beror på. Avundsjuka eller att de får för sig att man är "för smal" vilket jag också fått höra fast jag knappt snuddar vid övre gränsen av normalvikt för min längd.
-
Det finns bara en som jag sett ett rent missnöje hos för min viktnedgång. För hennes del tror jag det beror på att hon själv har en stor övervikt och förmodligen är avundsjuk på mig som har lyckats gå ner. Hon säger att hon inte gör något för att gå ner i vikt och orkar inte ta tag i det. Det har hon sagt tidigare för ungefär ett halvår sen. Nu säger hon ingenting utan verkar mest besvärad då jag befinner mig på samma plats som hon gör. Tyvärr gör jag det väldigt ofta eftersom vi jobbar i samma byggnad.
Tur nog är de flesta som jobbar i samma byggnad som jag myckert glada och positiva till min viktnedgång och ger mig ofta beröm. Annars hade det känts väldigt jobbigt med det missnöje som jag möter från den kvinna som har övervikt.
-
Ja, vad trist med en sån reaktion. Tur de flesta är positiva. Tyvärr beter sig en vän till mig mycket märkligt ända sen i våras då min viktminskning började krypa ner mot normalvikt. Hon har liksom jag velat gå ner i vikt men hon har inte orkat ta tag i det. Jag har försökt att peppa henne jättemycket men det är som att hon inte vill fast hon säger hon vill för hon skyller på allt möjligt, att hon "inte kan". Ju mer jag gått ner i vikt desto mer har hon dragit sig undan och nu hör hon nästan aldrig av sig längre. Förr hade vi daglig kontakt! Men hon har gett mig många komplimanger och sagt att det är bra gjort och att hon önskar att hon kunde göra som jag. Men det är som att hon inte vill ha så tät kontakt längre, nästan som att min lycka är ett bevis på hennes olycka? Jag förstår det inte riktigt, det är tråkigt att en vän inte bara kan vara glad för ens skull.
-
Jag undrar ibland om det är så att de som reagerar så tror att vi som lyckas skulle se de som inte lyckas som misslyckade. Så är det inte men om de är rädd för det så är det så lätt att de kan tolka det man säger som det. Det är en tanke jag haft då när jag sett denna persons reaktion. Jag blir liksom ledsen inombords över att hon behöver se det på det sättet.
-
Jag tror inte att min kompis tror att jag ser henne som misslyckad för det gör jag verkligen inte men jag tror hon själv jämför oss och känner sig jättemisslyckad att hon inte klarat av samma som jag. Hon känner sig dålig då hon ser mitt lyckade resultat. Men kanske en del tänker så också, att vi ser dem som misslyckade?
Logga in för att skriva en kommentar.