Nya trosor
Idag när jag var och handlade så köpte jag ett par trosor. Tänkte att de kan jag ta på mig efter jag tränat om de passar. De passade och jag blir så förvånad över att jag kan ha medium. Det känns som en stor befrielse.
Häromdagen då jag satt och tittade på mina resultat sen jag började min viktnedgångsresa började jag gråta. Min kille trodde det hade hänt något. Innan jag till sist fick fram att jag är så glad över det resultat jag har åtstadkommit under detta år. Då kramade han om mig och sa att han tycker jag har varit så duktig och målinriktad.
Nu också när jag skriver det här så gråter jag. Jag har så svårt att förstå att det verkligen är sant.
Gillar
Kommentarer
-
Bra kämpat! Bra gjort att du tog tag i det hela! Du kan!
Jag undvek speglar och trodde på nåt vis att jag fortfarande var smal, förnekelse kallas det väl. Fast jag egentligen visste... Jag blev lika förvånad varje gång jag gick till butiker och tog med mig för små storlekar till omklädningshytten varje gång och inte fick på mig kläderna. Sen efter x antal år gick det upp för mig att jag har varken storlek 38, 40 eller 42. Inte heller 44... Fast jag förträngde det på nåt vis ändå och såg inte att jag var så stor som jag var. Inte förrän ifjol då jag såg ett foto, då såg jag att jag var jättstor och fattade inte när det hände. Jag gick också upp rätt mycket på kort tid så hjärnan hängde inte med. Konstigt det där. Nu har jag känt tvärtom, nu kan jag nästan inte fatta att jag blivit mindre. Men nu på ett positivt sätt. Ja, visst är det härligt att gilla det man ser i spegeln! Pepp pepp! -
Grattis, vad kul att du kan ha medium! Bra kämpat, jättebra gjort att du gått ner så pass mycket i år!
Visst är det så att man ibland nästan inte kan tro sina resultat. Jag kan stå och stirra på mig själv i spegeln ibland fortfarande och knappt fatta att det är jag och då jag går i butiker så kan jag knappt fatta att jag nu ibland t.o.m kan ha small!. Jag gråter inte men känner mig jätteförvånad (fortfarande) och glad men samtidigt lite sur på mig själv att jag inte gjort detta tidigare. Men bättre sent än aldrig. Pepp pepp! :) -
Jag hade så att säga gett upp hoppet om att nånsin bli smalare. Hade liksom accepterat att det är så här jag ska se ut. Något större än de flesta andra kvinnor. Inte alla men så gott som alla.
Jag kommer ihåg att jag första tiden då jag hade blivit så mycket större så kände jag inte igen mig. Jag tyckte inte om det jag såg. Till slut hade jag vant mig. Det konstiga nu är att jag istället tittar i spegeln med igenkännande. Jag känner mig glad över att jag börjar se ut som jag egentligen tycker att jag ska se ut. Det är grunden till att dessa glädjetårar vill tränga fram. Jag är helt enkelt så lycklig att ha hitta tillbaka till den jag verkligen är.
Jag speglar mig också ofta. Gillar det jag ser.
-
Tack Mosel!
Logga in för att skriva en kommentar.