Osynlighet känns tryggt men tar ändå fram en inre ilska
Ibland tycker jag det är helt ok att jag blir bortglömd men en del gånger gör jag det inte. För mig har det här varit ett mysterium för mig. Tills jag för ett tag sen började förstå sambandet.
När jag var barn blev jag mobbad av min egen pappa. Om han gick och köpte godispåsar till oss barn köpte han 2 påsar. En till min storebror och en till min lillasyster. Jag fick vara utan. Så här gjorde han alltid.
Om jag råkade göra något mindre bra så som barn kan göra sa alltid min pappa att det ser ni ju att hon är dum i huvudet.
Jag reagerade med att nonchalera min pappas exesistens men någonstans trodde jag att det min pappa sa var sant.
Jag kommer inte ihåg detta men har fått det berättat till mig. Jag har däremot förstått att det är sant. Jag har förstått det för det förklarar varför jag beter mig som jag gör.
Gillar
Kommentarer
-
Men fy så hemskt du blev behandlad av din egen pappa. Hoppas att du kan eller redan har frigjort dig från hur du blev behandlad.
-
Hur i hela friden kunde din pappa resonera på det där sättet? Alltså en sak att han trodde att du var dum huvudet, det finns gott om föräldrar som liksom "etiketterar" sina barn (musikalisk, svårt-för-matte, lättretad, lat, inte-så-smart-men-snäll är exempel på sådant jag häört sägas i barnens närvaro...) men det där med att bara köpa godis till två och låta en bli utan är fullkomligt ofattbart.
Själv råkade jag ut för att mina syskon sa att jag var dum i huvudet – jag fattade ju inte att det berodde på att jag var yngst och alltså fattade minst... jag har lagt mycket möda på att förstå saker snabbt. Jag är inte gramse på syskonen för detta, vi var barn och allihop därför lite dumma i huvet kan man säga
-
Jag jobbar med att frigöra mig från det.
När jag i min ungdom som 24-åring skrev brev och frågade min far varför han gjorde så fick jag inget svar.
Han hade tydligen fått veta en hel del andra saker som människor omkring honom hade haft åsikter om. Detta gjorde att han valde att ta sitt liv. Tyvärr resulterade det i att min konflikträdsla ökade.
Så jag har en hel del att jobba med.
-
Ja Arrietty det har inte jag heller förstått.
Desto äldre jag blir desto mer ofattbart blir det
I helg hade jag mina syskon på besök. Jag resonerade om det här med min storebror och han kommer inte heller ihåg det men han kommer ihåg en släkting som blev förbannad och gick och köpte en egen godispåse till mig. Han kommer ihåg att han tyckte det var helt i sin ordning att jag fick.
Vi kom fram till att det måsta ha varit jobbigt för min bror också för han ville skydda och ta hand om sin lillasyster Vad gör man då när någon som ens far gör så här? Förmodligen som min bror gjorde. Ingenting för hur ska man som liten våga gå emot sin far.
-
Åh jag känner så för dig och hur smärtsamt det kan vara. Jag har en bror som favoriserades på nästan samma sätt. Jag är fortfarande vid 74 års ålder arg på min pappa. Min bror umgås jag inte med. Men jag har lärt mig att det är ok att känna ilskan och också vara ledsen ibland. Och när man blir äldre poppar mycket upp. Det blir som en rening när man inte trycker undan ilskan och allt annat man känner. Du kommer att klara det här.
-
Tack Pudahepa!
Det är bra att du berättar om dig själv och att du varit med om liknande upplevelser som mig. Det är så skönt att höra att jag inte är ensam.
Kram Margitta!
-
Usch, jag blir både ledsen, för din skull, och arg, på honom. Detta är väl psykiskt misshandel på hög nivå!
Tänk hur vuxnas agerande, i handling eller i ord, kan etsa sig fast i oss.
-
Du har helt rätt Gittan.
Kram Margitta!
-
Blir så ledsen av att läsa om hur du haft det.
Hoppas att du ett steg i taget kan bli kvitt det jobbiga, så gott det går. -
Efwa enligt mig så är ett av det mest effektiva sätt att gå vidare att sätta ord på mina tankar och funderingar. Jag kom på att jag kan skriva här i bloggen. Det var det allra bästa jag kunde komma på.
Kram Margitta
-
Vad hemskt och tråkigt att höra. Jag är så ledsen för din skull. Kram
-
Tack så mycket Mosel!
Kram
Logga in för att skriva en kommentar.