icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
3 april 2014 13:18
4

Batterilös våg och morgondagens utmaning!

Pepp på alla där ute! Blir häpen när jag läser allt ni skriver - hade jag haft hälften av er kondition, engagemang eller jävlar anamma! Jag försöker så gott jag går, även om jag är en otränad varelse som jobbar ca 10 timmar på benen varje dag - svårt att orka med träningen utöver det. Idag gjorde jag lite övningar med sambons gummiband och sedan lite magövningar. Tänker mig att jag ser ut lite som en knubbsäl när jag ligger här på golvet - söt men totalt inkompetent på torra land. Nu ska jag inte vara dum mot mig själv, men jag har lätt att attackera mig själv, kryddat med humor. Jag har hittills inte tagit spårvagnen alls denna vecka, det känns som att cykeln kommer att bli min kompanjon ett tag framöver - men jag kan fortfarande inte cykla upp för den branta backen i slottskogen. Herregud vad pinsamt. En äldre dam svishade förbi mig igår. Hade hon månne en elcykel kanhända? Nej. Nej det hade hon icke :). Förövrigt har jag i veckan tagit en joggingrunda och ett indoor walking pass. Imorgon blir det en spännande utmaning: Cykla iväg till F&S klockan 7 på morgonen, köra ett pass och sedan, förhoppningsvis orka jogga 20-30 minuter på löpbandet. För mig är träning ett komplicerat kapitel. Sedan dagisåldern har fysiska aktiviteter gjorts väldigt halvhjärtat av mig. Jag var rätt feg och var en av ungarna som stod och såg på, vågade mig inte in i centrum. Detta utvecklades sedan till att alltid bli vald sist i fotbollen, ångest vid alla lagsporter eftersom jag aldrig hjälpte laget och aldrig lyckades göra mål, ångest vid obligatoriska friitrottstävlingen när hela skolan såg mig tävla löpning mot tjejen som var 2 dm längre än mig och var i mål när jag knappt kommit halvvägs, ångest vid höjdhoppsövningar när jag ständigt rev ribban med rumpan. Jag minns att idrottslektionerna alltid var på torsdag och fredag. Jag var ledsen varje onsdag, försökte komma på en bra anledning att slippa. Att inte lyckas inom idrott var en del av min personlighet. Något som fienden kunde mobba mig för, något som vänner kärleksfullt kunde reta mig för, något som jag själv ofta skojar om, så att ingen annan ska hinna före. Så att börja jogga så smått och skaffa gymkort och köra lite lättare pass, är rätt läskigt för mig. Jag skulle gärna vilja köra mer muskelbyggande träningspass i framtiden - men är rädd för jag orkar nästan inte lyfta någonting, är rädd att jag ska tappa hantlarna i golvet när hela gymmet ser på :P. Har inte hunnit köpa batteri till vågen än, men det känns som att jag kanske har gått ner? Magen känns plattare och måttbandet är optimistiskt. Nu är det dags att cykla till jobbet - orkar man backen idag kanske?

Gillar

Kommentarer

  • 3 april 2014 13:53
    utter
    Vad duktig du är som joggar och går på pass! Heja heja! :-) Känner så igen mig i att alltid bli vald sist och inte vara någon stjärna - men det går inte att leva på gamla meriter - varken bra eller dåliga! :-) Tycker det låter som att du har en begynnande revansch på G! ...dessutom tycker jag att knubbsälar är rätt söta! /inte alls partisk utter ;-)
  • 3 april 2014 13:54
    svalu
    Kul läsa det du skriver. Själv-ironi kallas det, det du använder. Sånt kan tyda på en lagom dos självinsikt och behöver inte alls vara elakt. :-) Känner så väl igen detta från skolan. Jag var väl själv ingen superatlet utan mer lite över medel, men hur vi alla helst ville slippa de där "soporna" i laget. De som alltid valdes sist. Idag är väl lärarnas och skolans insikt så att de behandlas på ett annorlunda vis. Eller har jag fel där. Kanske bara hos vissa lärare och skolor. Hörde talas om en lärare som utsåg två av de sämsta i bollsporter, till att välja lag. Så då blev de för en gång skull valda först. Slottsskogen har jag vandrat i en gång och vet att där är kuperat. Har du möjlighet ta en omväg och slippa värsta uppförs? Jag tar en omväg som gör cykelturen till jobbet ca kilometern längre. Jag kan ta den kortare med en rekordelig uppförsbacke på hemvägen, men då får jag så ont i mina knän. Häpp och pepp och lycka till.
  • 3 april 2014 14:01
    gittan52
    Jävlar anamma kan du skaffa dig! Då kommer engagemanget och konditioen som ett brev på posten ;) Om du vill ta ett råd från en ”gammal, förhoppningsvis, klok gumma” så är det att koncentrera dig på maten när det gäller viktnedgång. Motion ska vi ägna oss åt för att vi tycker om det och mår bra av det. Testa att ta promenader, eller vad du känner för, alla andra dagar, men skippa tors- och fredagar om det väcker tråkiga minnen. Jag tror att vi sätter för stor tillit till att motion får oss att tappa vikt. Ja, kanske att fett byts ut mot muskler, men största delen till vår viktminskning står nog ända kosten för. För egen del har jag kommit så pass långt att jag riktigt njuter av långpromenader eller lite jogging. Men då har jag andra med det än viktnedgång. Jag vill känna att jag orkar mer :)
  • 3 april 2014 14:13
    BenitaLi
    Känner alltför väl igen mig i dina gympaminnen. Hemskt att så många känner som oss! Har en barndomskompis som utbildade sig till gy-lärare och har mig i tankarna när hon stöter på såna elever. Låter dem testa på och köra i sin egen takt för att bygga självförtroende och självkänsla, så långt det är möjligt. "Kul" att kunna inspirera till nåt som förhoppningsvis stärker nån osäker själ där ute! Fortsätt cykla i uppförsbacken du, rätt var det är så har du klämt hela! Och då kan jag lova att du, med rätta!, känner en otrolig stolthet!!! Pepp, pepp!!

Logga in för att skriva en kommentar.