Logik och matematik
Har tänkt efter lite. Med hjälp av matematik borde jag kunna räkna ut hela min viktminskningskurva och sätta in exakta datum när planerad idealvikt är nådd. Superenkelt. Eller hur? 7000 kcal är lika med ett kilo. Med dessa siffror kan jag nu räkna ut hur mycket kalorier jag behöver förbränna för att nå önskad vikt.
Om vi antar att livsmedelsverkets rekomendation av daligt kaloriintag är applicerbart på detta problem så landar jag på ett energibehov av 1950 kcal för att bibehålla min nuvarande vikt. Jag har satt min målvikt och idealvikt på samma ställe (orlimligt troligen, men det är helt okej. Per aspera ad astra och allt sånt). Så då är det 20 kilo som ska bort, vilket är 140 000 kcal, notera att kcal står för kilokalorier, detta innebär att jag måste förbränna 1,4 miljoner kalorier utöver min dagliga energiförbränning, eftersom jag redan konkar på kilorna. Visst är matematik fantastiskt, så rakt och riktigt. Ett enda problem dock: mig själv. För hur ska jag gå tillväga att applicera denna uträkning? Jag har några förslag:
- Jag kan fasta i 72 dagar, och då jag säkerligen når mitt mål, så hinner jag nog även dö. Visst, alla vill vi lämna ett snyggt lik, men det är det begravningsentrepenörer är till för.
- Jag skulle kunna springa bort mina kärlekshantag. Det som krävs är att jag springer 8 km/h i 8 dygn nonstop utan matpaus. Alltid ett realistiskt alternativ.
- Jag skulle kunna skippa att äta varannan dag. Då borde det, rent teoretiskt, ta 144 dagar. Ändå, knappt 5 månader, men jag kommer bara vara funktionell varannan dag och troligen äta dubbla portioner de dagar jag faktiskt äter, och det skulle innebära ingen viktminskning alls.
- Jag kan minska mitt energi intag med 500 kcal per dag. Detta kommer då ta mig 280 dagar. Nu börjar vi närma oss något tangerbart. Men sen har vi kalas, fest, jul, midsommar, påsk, nyår, alla hjärtansdag, torsdagar och godishyllan på ICA. Så då blir det snarare att jag minskar med 500 varannan dag. Då borde vi vara uppe i 560 dagar. Vilket är nästan ett och ett halvt år. Pallar man hålla på så länge.
Ser ni mitt problem? Jag vill ha en logisk lösning på ett ganska ologiskt problem. Jag kan för tillfället styra alla parametrar förutom mig själv. Mandelmassan är visserligen kvar orörd i köket, men jag har idag offrat 1,5 kilo socker för att försöka göra marsmallows. Till mitt eget förtret så fungerade inget av min 4 försök och allt åkte i soporna, så tekniskt sätt så har jag redan nu sparat in 6000 kalorier, så nästan ett kilo mindre att bli av med. Alltid nått.
Det sista jag kan komma på är att kombinera mindre energiintag och ökad motion, vilket är en vedertagen metod.Vilket är det alternativ jag satsar på. Det som kommer in måste vara färre än det som kommer ut, annars blir man en ballong eller badboll, sen spricker man och dör. Jag hatar dock att träna, är bästa vän med min soffa och har seperationsångest från kylskåpet. Men va fan, att räkna med 2 år måste väl ändå vara rimligt ;-)
Gillar
Kommentarer
-
Härligt med logik. Tänk om det skulle vara lika enkelt som en ekvation att gå ner i vikt. Lika bra att låta det ta lite mer tid än vad matematiken säger
. Bara köra på nu. -
Efter en eller ett par veckors framgångsrik viktnedgång brukar jag göra ganska avancerade uträkningar ungefär enligt din modell. Jag brukar göra ett antal varianter som bygger på olika dagkonsumtion, från superasketisk till ett par hundra kcal minus mot behovet. Sedna står jag där med huvudet i kylskåpet igen, men visst är det kul att se möjligheter!
På sikt fungerar jag dessutom sådär klockrent logiskt – 7000 oätna kalorier av behovet = ett kilo minus. Kortsiktigt gör kroppen lite som den vill, släpper två kilo över natten, tjyvhåller på vartenda hekto i tre dagar trots exemplarisk kost och idog motion. Motionskalorier behandlar jag med största misstänksamhet, bättre bantare än jag har gått bet för att de räknat in motionskalorierna i ekvationen.
I verkliga livet, där jag lever på dagarna, är det en omläggning av livet, inte nog med att jag måste äta på ett annat sätt, jag måste också tänka på mig själv på ett sätt som gör att jag inte måste kasta mig efter en friterad camembert med hjortronsylt för att lindra varats olidliga lätthet.
-
Man orkar ganska länge om man hittar mat som man tycker om och som ryms inom dagens kaloribudget och som gör att man blir mätt. Eller mätt, skulle nog säga att som överviktig åt jag mig nästan alltid mer än mätt. Numera äter jag så jag blir nöjd och klarar mig till nästa planerade måltid, men inte sådär äckelmätt så att magen sväller upp. Motion är bra för humöret och för att behålla målvikten, men personligen blir jag fruktansvärt hungrig av för hård träning så jag tenderar att då äta mer än det som jag förbränt. Långpromenader är mer effektivt för mig.
Logga in för att skriva en kommentar.