Vi börjar om ... igen
Idag är det 1 142 dagar sen jag bestämde mig för att (och jag citerar): "Bli en ny människa, den bästa versionen av mig själv". 1 142 dagar senare är jag 2,8 kilo tyngre, 1 centimeter längre (!), inte ett dugg bättre än sist och har hittat en sida som räknar ut hur många dagar det gått mellan två datum så jag slipper göra det själv. Jag har därmed blivit fett outvecklad och får numera min lathet bekräftad av internet. Underbart.
Det här kommer troligen sluta med att jag går upp ytterligare 20 kilo, genomgår en gastronomisk bypass och sen gnäller över att staten inte vill betala för att ta bort all hud jag nu behöver stoppa ner innanför trosorna. Men fram tills dess så är planen att inte öka mitt egna gravitationsfällt, hur gärna jag egentligen skulle vilja ha en satelit i omploppsbana. Tänk vilken internetuppkoppling man hade kunnat ha.
Hos mig finns det ingen önskan att bli mer hälsosam och nyttig. Jag älskar choklad, chips, sött te ect. Går det att äta så gör jag det. Punkt. Men jag vill också att mina semesterbilder blir perfekta och att retromode ska se snyggt ut på mig. Två förhållingssätt som inte går ihop. That's life. "Men du ska inte gå ner i vikt för andras skull". Jag vet. Men om det inte vore för andra så hade jag aldrig vetat om orsakerna till hjärt- och kärlsjukdommar. Förhöjd risk för cancer och att hud mot hud ger jäsinfektioner (do not google). Skaffa barn ska vi inte ens tala om. Så det är kanske dags att för en sista gång börja om på nytt.
Jag vill egentligen börja på en måndag, nyårsdagen hade varit perfekt. Det är den stora-börja-om-dagen. Och i år så träffade den alla rätt; nytt år, check, ny månad, check, ny vecka, check, ny dag, check. Alla rätt, BINGO. Men eftersom jag var sötsugen och för en gångs skull inte bakis så belönade jag mig med godis. Så en fredag i mitten av februari får fungera lika bra.
Mitt mål är 100% orealistiskt och jag kommer troligen inte ens komma halväggs, sluta med uppdateringar imon en vecka och sen om ett år publicera en bild på min katt istället. Men va fan, nånstans måste man ju börja.
Gillar
Kommentarer
-
Jag tror du behöver jobba med din målbild och din motivation lite, apropå självuppfyllande profetior.
Det börjar med tanken, och det du tänker nu är att du ska misslyckas. Då blir det så också.
Men det är kanske det du vill så att du får återgå till dina gamla vanor sedan, och kunna säga att du försökte ett tag till?
Förlåt om jag låter sträv i tonen. Ibland går det inte att vara annat.
-
Visst kan du gå ner i vikt och samtidigt njuta av det som du tycker är livets goda. Men i begränsad mängd. Låt inte tidigare misslyckande hindra dig denna gång. Sätt upp en målbild och fokusera. Lycka till!
-
Du är min tekopp alla gånger. Faller pladask för ditt inlägg och nu är ju jag du fast 40 år senare och då skulle jag väl fortfarande vilja se snygg ut i en del retro-chic-grejor, men det har jag ju hållit på och önskat i mer än 40 år och jag har kunnat leva rätt bra liv ändå, så visst – fortsätt att misslyckas med jämna mellanrum och så försök igen och... du är INTE ensam här inne, när/om du tystnar så är du inte ensam om det heller, elaka jag "roade" mig förra året att hålla koll på alla som dånade in med fantastiska föresatser efter nyår, somliga dyker lika glada upp iår igen med samma föresatser... man kan säga att några blev kvar och lyckades, andra blev kvar och fortsätter att försöka och lyckas i betydligt långsammare takt än de hade hoppats och ganska många blev tvärtysta och har inte hörts av.
Du 40 år senare har besvär med lederna och svårt att gå för fötterna protesterar, för länge sedan slut med chica skor, nu går det bra med inlägg men jag har ett antal kilo tills promenader kan återupptas. Jag har fetmarelaterad sömnapné ochmåste sova med c-pap, går väl an och jag är tacksam för att mjligheten finns för livskvalitén ökade, men alldeles bekvämt är det inte. Jag får hålla efter hudveck, för där bildas som du säger svamp, det luktar skunk(Och du, 40 år senare, dvs jag, har haft cancer, har ingen diabetesrisk alls och fick ett barn i samma sekund jag glömde pillret.. då det enligt statistiken skulle varit väldigt svårt)
Du ska inte tro att du fortsätter att vara sådär hanterbart överviktig som du nu är i resten av livet, jag klättrade sakta men säkert uppåt genom åren, ibland tog jag bort tio kilo och det kunde ta flera år att få alla tillbaka men ritar jag en kurva över livet så gick det sakta uppåt. 2,8 kilo upp på lite mer än tre år är rätt så bra men tro mig, ökningstakten kommer att accelerera med åren.
Till försvar för ditt sätt att tänka vill jag påpeka att här dräller av människor som trosvisst förkunnar att NU har de bestämt sig och de är SUPERMOTIVERADE - been there done that och hamnade i kylskåpet iaf.
Men den beska sanningen är förstås den du redan vet – om du vill minska i vikt får du äta mindre energi än du förbrukar. Och vill du vara en jättesnygg retrostorlek får du inte äta mer än en sådan figur behöver. Och en besk sanning till är att du inte kommer att lyckas förrän du tar dig själv på allvar (vilket inte betyder att självironi måste fetbort, bara du vet själv att du gillar dig)
Jag ser dig som en galghumoristisk rebell. Du har kommit hit av en anledning och du bloggar av en anledning. Go for it girrrl, alla sätt är bra utom de dåliga. Iofs är det så att om du envisas att banta på gelehallon eller choklad kommer du att få det mer besvärligt än det kanske är värt, plus att du förmodligen tappar tänder och hår e dy av den osunda dieten. Men just gelehallon behöver man ju inte så mycket tänder till...
Vad menar du med "en sista gång börja på nytt?" Att om det inte går nu helller tänker du aldrig mer försöka utan jäsa vidare resten av livet med cancer, diabetes, svampinfektioner och barnlös? Eller att du tar livet av dig direkt du överäter nästa gång? Eller att du trots din självironiska text ändå tror att DEN HÄR GÅNGEN SÅ...?
Jag håller tummar och tår för att du hänger kvar, visserligen är du lite för ung för att jag ska tro att du egentligen är särskilt intressant (en fördom baserad på erfarenheten hittills) men jag blir så förtjust i din ton att jag gärna läser dina funderingar vidare. Tack för att du skrev!
Senast uppdaterad 16 februari 2018 16:55
-
Nu fick du mig attvilja fgröa ett fotocollage... och då lärde jag mig det! Tjohej, tack för det, nu använder jag min nya förmåga i en blogg....
-
Hahaha vad underbara ni är både Milias och Arrietty
Underhålla kan ni ju iaf 
Jag håller oxå tummar och tår för framgång, hälsa och lycka.
Jag har i många många år varit ett hopplöst fall, upp, ner, upp ännu mer, ner, upp.... ja ni fattar, och jag gick ju alldelles för högt upp i vikt så efter att engång totalt ratat att bli gbp opererad (vad då, jag får ju skärpa till mig, det grejar jag nu, inte ska de karva runt i mig å skära av matsäcken å lägga den vid sidan av där inne, å nej så långt har det inte gått...än...)Såå några år senare när jag gått upp ytterligare 20 kg och läst på alla fakta om operationen, la jag mig platt och gjorde det... gick ner 38 kg på 6 månader och var så lycklig och tacksam. Hade ju fortfarande 15-20 kg jag kunnat gå ner för att hamna inom spannet "normalvikt" en operation ger i genomsnitt en viktnedgång på 60% av övervikten så har man som jag hade ca 60 kg övervikt, så innebär 60% av det 36 kg ner.
Jag träffade jag min stora kärlek, och kors i taket, några månader innan jag skulle fylla 45 födde jag en liten dotter. Gick upp normalt under graviditeten och ammade i 11 månader, 2v efter förlossningen hade jag tappat det jag gått upp och ett par kg till. Jag mumsade och smååt hela tiden, amningen gav mig en jäkla aptit. Men när jag slutade amma slutade jag inte att äta konstant.. och snart var jag uppe i 104 kg det är 22kg upp igen av de 38 jag gått ner... i samma veva fick jag hypoglykemi, för högt påslag av insulin, så blodsockret går i botten och man blir medvetslös om man inte snabbt får upp det igen...
Det blev ohållbart, ville inte se ut som en strandad knubbsäl resten av livet, och nu blev verkligheten ännu påtagligare, nu handlade det om min HÄLSA som alla tjatar om...
Jag orkade faktiskt inte med att må dåligt längre, både psykiskt och fysiskt, så när jag kommit ner 7 kg under ett år kände jag att jag behövde en plan, något att följa, så jag blev med här på MD en GIkickstart.. började på
97 kg 3jan 2017, idag ett drygt år senare väger jag 76,5 kg, inte varit under 80 på ca 25 år...Visst har jag jojjat lite ibland under detta år, tappat sugen men hängt mig kvar, fast bestämd att hitta sugen igen för det finns inget annat för mig än att nå mål, -20,5 hittills, och processen fortgår... JAG GER INTE UPP HOPPET OM MIG SJÄLV
-10,5 kvar att kämpa bort.. (kan tillägga att under hela första året har jag inte motionerat ett enda dugg, gått från köket till vardagsrummet, ibland har jag bara gått ut genom ytterdörren 2 gånger på en vecka, för att gå till bilen och åka å handla.. och ändå gick jag ner -17 kg till årsskiftet, så det går absolut att gå ner utan att för den delen börja jogga, springa till gymmet osv
Därmed inte sagt att det inte är jättebra att även motionera, för det är ju såklart jättebra! Och då bränner man dessutom fler kalorier och kan gå ned mer i vikt, på kortare tid, eller så kan man äta lite mer för de extra kcal man bränner. Men ibland rasar hela korthuset om man ska börja med allt samtidigt.. man ska äta bra, jogga o träna och vara så duktig... och vips så skiter man i allt i hop, för man orkar inte...Men i år har jag börjat röra på mig, sakta men säkert, har ju jäkligt ont i kroppen emellanåt m fibromyalgi mm men nu känns det kul, jag håller på att återerövra mig själv!!
Och du, jag hoppas på att få se en bild på din katt -och dig om ett år!
-
Och du, jag gnäller över mitt förbaskade skinnhäng, fyyy fasen va tråkigt, låren sladdrar och överarmarna dinglar det på, brösten hänger numera ända nere vid naveln.... så stoppa i tid så slipper det töja ut sig så mycket
-
Milias
Kom igen - det här är kanske första steget på sista resan.....låter ju lite makabert men tänk
" om ett år hade du önskat att du börjat idag "
Nu när du har börjat idag så hoppas jag att du vill vara kvar ett tag....det är ganska kul härinne och det finns plats för allt från super dedikerad hardcore till klacksparkande livsnjutare
Om du hittar en mening med att förändra hur du äter / lever ser ut - som att tex att undvika jästinfektioner eller planera lite för en ev framtid med barn ? - så kanske du hittar DIN motivation.
Jag lovar att du kommer få pepp och stöd under din resa -iaf av mig och även om det stundtals går åt helvete så kommer du ha en hejarklack runt omkring dig -
Kör - bara KÖÖÖR !
-
Arrietty och Monqi. One word; Goddesses.
-
"Ta mig med en klackspark" skriver du i din presentation. Vad betyder det? Alla andra här verkar bli glada av din galghumor, men mig gör den lite ledsen. Det gömmer sig någonting där, under den underhållande formuleringskonsten och pajasgrimaserna. Handlar det verkligen bara om att du vill ha perfekta semesterbilder och se snygg ut i retromode? Alla de där garderingarna, är de bara roliga ordvändningar eller vågar du inte ens själv ta dig på allvar, är det därför du måste ta ut ett misslyckande i förväg, för att om du har skrattat åt det på förhand så blir det inte så smärtsamt?
Mitt intryck av Matdagboken såhär långt, är att här får man lov att ta sig själv på allvar. Man får lova, dyrt och heligt, man får stå fet och naken framför alla utan att bli föraktad eller skrattad åt. Och man får misslyckas.
Jag hoppas att du slutar ta din önskan att gå ner i vikt med en klackspark. Att du plockar fram de riktiga, viktiga, hjärtekrossande skälen till att du vill bli en ny människa, den bästa varianten av dig själv. Om det nu är viktminskning som är vägen dit. Kanske kommer du bara en bit på vägen, till den näst bästa versionen, innan du misslyckas och bryter ihop. Men sen kommer du igen. Igen och igen. Det finns inget "sista försök" när man bara är 27 år.
Kram och lycka till.
Senast uppdaterad 16 februari 2018 22:48
-
Lycka till den här gången
Logga in för att skriva en kommentar.