att hitta tillbaka

Ber om ursäkt i förväg för ett väldigt veligt inlägg... men min hjärna har fått tillåtelse att skriva va den vill just nu :P Ja här har man haft semester och en ångestfylld sommar med många frågetecken. Idag landade svaret... Jag kom in på pedagogik kandidatprogrammet på göteborgs universitet.. SKÖNT ATT VETA! Har varit antagen till skövde oxå, men mitt förstahandsval var Göteborg, och se på fan, jag kom in! Jag ahr haft ångest ågren fanimej allt pga detta, och nu äntligen fick jag svar! Jag berättade detta för min far... som jag har sämst kontakt med ever.. han är mer som en släkting, ändå bryr jag mig så otroligt mycket om vad han tänker och tycker, konstigt nog, även fast han lämnade mig precis i början av tonåren och jag levde ut efter det... rullat runt i sänghalmen pojkvän efter pojkvän, självmordstankar samt ätstörningar... Och dessa har satt fart igen... hetsätning deluxe... trodde inte det vart nått fel på mig förr, var kanske bara normalt att trycka i sig sånna enorma mängder när man var i tonåren..., men detta gick över till svält och sen överätning igen... en pendelvikt från 45-70kg.. till mina 156... Nu ligger jag på runt 63 och trivs inte alls... vill ner till 55... eller åtminstone vara fit! Men ivilket fall back to where I started, min far.. jag berättadwe för honom förra vecka att jag kommit in i skövde, han bara fnös(gubbjävel) och sa, jaha, ska du bli soctant?!? (min utbildning i skövde skulle varit socialpsykologi) jag bara nej, det finns annat man kan göra, men jag väntar fortfarande på svar ang min reservplats i gbg, och han fråga vad det va, jag sa pedagidik, han fnös igen.... lärare asså,jag bara ej.. inte det heller... inte ens ett grattis bara nedvärderande ord... å där känner jag matångesten igen.... han fick mig att börja med det, undermedvetet, och bara med så fjantiga ord som jag egentligen inte ska bry mig om längre (snart 27 år gammel) så satte han igång mitt maniska tänk igen... galet hur det kan gå... jag är glad för att jag kom in, det är inte det, bara att istället känner jag mig fet ful äckllig, bara för han sa så... När jag var yngre fick jag bara goda ord när jag gått ner i vikt... är de dem jag är ute efter nu? Åh blir galen på min hjärna.. hur svårt kan det vara! Jävla gubbjävel! Lite motivation skulle vara bra nu... att bli fit, klara skolan... äta bra för hjärnan ska orka med skolan... De är milstolparna jag ska sträva efter, jag ska må bra... för min skull... att hjärnan och gamla tyngder ska förstöra allt, min tid är ju nu!...

Kommentarer

6 augusti 2012 20:17

AnnaMa1

Grattis. Vad duktig DU är som kom in på båda dina val. Imponerad. Är överygad om att du fixar det. Gör vad Du vill och bry dig inte vad andra tycker. Ingen ska spy ut sina egna problem på dig. DU är värd bättre! Oavsett om du väljer att arbeta som "soctant eller lärare";) Styrkekram
6 augusti 2012 20:23

MzMiniL

tack snälla! =) Ibland är hjärnan bara lite dum... elle väldigt dum =) jag brukar inte vara långvarig i min depp, men maten är min värsta fiende när man mår käss... därav viktpendlingen osv.. men nu ska det bli bra=) på alla plan.. Tack!
6 augusti 2012 20:40

Nos

Ja, så fint att du fick ditt förstahandsval, grattis! Sådana förfärliga kommentarer från din far. Jag blir så arg och ledsen när jag hör det. Försök att omge dig med folk som stöttar dig istället, kanske ska du sluta berätta roliga saker för honom, och inte börja igen förrän han bättrar sig? Lycka till!!
6 augusti 2012 20:50

MzMiniL

tack så mycket! =) Ja han vet ju precis vad han skA säga oxå.. behöver jag säga att han jobbat inom psykiatrin?... varenda ömtålig knapp har han tryckt på sen jag var tonåring... har alltid vetat precis.. och speciellt det där med vikten... det har ju alltid varit den största målgången jag gjort.. när jag gick ner 20kg, vilken hyllning jag fick.. skit i MVG i skolan... viktnedgågar är livet värt..((??)). så egentligen vet jag inte varför jag ens sa jag skulle börja skolan... kanske hade hoppats på att han ändrat sig.... tyvärr verkar inte det ske.. har inte gjort på typ 15 år än iallafall...
6 augusti 2012 20:55

Nos

Ja, annars tycker jag du ska tala med honom om detta, och säga att du faktiskt inte vill ha honom omkring dig eftersom han får dig att känna så. Kanske kan du skriva ett brev till honom, det kan vara lättare. Jag vet att jag lägger mig i sånt som jag egentligen kanske inte har något att göra med, men jag tycker bara att du inte kan ha det så här. Kram!
6 augusti 2012 20:58

MzMiniL

haha det är ingen fara =) har jag skrivit om det är det såklart helt okey att tycka å tänka :) jag tar han ansikte mot ansikte ibland, de få gånger vi träffas... han har en "ny" familj nu och de går tydligen före sina andra barn... men så äre! jag borde kanske skriva ett brev.. tanken har slagit mig många gånger... ibland går det inte att få ut allt ur mun...

Logga in för att skriva en kommentar.