Jag har slut på idéer, jag har inga fler kort i rockärmen att plocka fram...
Sedan augusti förra året har jag börjat träna igen, innan det har jag bara suttit stilla i 6 års tid (skäms på mig, i know). Det har inneburit volleyboll 3*2h varje vecka. Trots detta har inga mått förändrats, annat än att jag lagt på mig några centimeter runt midja och höft (what?!) och vikten har ökat med 3-4 kg.
När byxorna jag köpte i julas inte längre gick att knäppa igen, fick det vara nog. För drygt två månader sedan började jag träna spinning 2*45 minuter varje vecka och kombinerar det med 30min jogging några gånger i veckan (utöver volleybollen alltså). Jag la även om min kost och började äta betydligt mer protein och grönsaker, samtidigt som jag drog ner på kolhydratsintaget. Inget LCHF-tjafs dock... bara att jag försöker hålla mig runt 100g kolhydrater om dagen istället för 250g/dag som jag åt innan. Jag äter min frukost, en rejäl sådan, tar en frukt, äter lunch, äter mellanmål innan träningen och äter något lätt efter träningen på kvällen...
Tror ni att det har hänt nåt med vikten? Tror ni att det har hänt nåt med måtten? Inte ett j*vla skit!!! Jag blir så fruktansvärt förbannad och så in i h*vete omotiverad! Vad tjänar det till att tänka på allt man stoppar i sig, ständigt stressa för att hinna med alla träningspass om det ändå inte gör någon skillnad?!
Jag har slut på idéer, jag har inga fler kort i rockärmen att plocka fram... jag vet inte vad jag ska göra och det tär på mig. Jag vill inte bli berörd längre och känner mig äcklad av mig själv. Jag vill inte att min pojkvän ska ta på mig, eller smeka mig, för det enda jag kan tänka på är hur äcklig jag tycker att jag är och på alla extra kilon...
Kommentarer
-
Vad tråkigt att du känner som du gör. Nu är det läge att vända de negativa tankarna till något positivt. Det du nu är inne i hindrar dig att ens tappa minsta hekto. Skriver du ned allt du äter? Om inte så gör det. Risken är stor att du kanske äter för lite och kroppen bara sparar detta i tron att den svälter. Kanske inga nyheter för dig men jag påpekar detta ändå. Ser ju att du är flitig på att träna så det är ju inte problemet. Det är jobbigt när vikten påverkar en så pass mycket att även relationen blir lidande och tankarna bara kretsar kring hur man ska göra för att bli av med de där extra kilona. Jag vet! Hoppas du lever i en relation där du får förståelse och stöd för hur du känner. Då brukar pressen minska och man kan finna en lösning så det börjar fungera igen, på alla plan. Ge inte upp, din kropp vill säga något. Nu är det dags för lite detektivarbete för att lista ut och knäcka koden hur du ska gå till väga.Lycka till och håll huvudet kallt!!!
-
Shit vad kul att läsa din text, det låter som min historia på pricken. Vartenda ord kunde jag ha skrivit för allting stämmer in på mig. Allt från längd, vikter du legat på till träning till kosttänk till att ingenting händer. Hur länge du inte tränade, vart fettet sätter sig, ogilla lchf,månad du startade träna, inte kunna knäppa byxorna längre till att nu ha slut på idéer! ;) Det är ju mig du skriver om haha :) Ja vad ska man göra? Jag har visserligen gått ned men nu har jag stått still ett tag och t.o.m börjat gå upp och det känns vansinnigt frustrerande! Jag vet också hur det känns att folk tycker att man har en låg och bra vikt men när man ser sig själv ser man allting annat än en smal och fit person. 61 kg på ett liten person är mer än vad folk tror!
-
Darn...vi bor i samma stad också ;) haha...
Logga in för att skriva en kommentar.