Från början av trasigheten

Jag har den senaste veckan brottats med frågan: Varför?

Så många varför, och inga svar! Varför och när gick jag egentligen sönder? Jag har varit fullfungerande trasig så länge jag kan minnas vilket sträcker sig ungefär 28 år bakåt i tiden.

Att vara "fullfungerande trasig" innebär att människor runt omkring en aldrig mer än korta stunder ser hur dåligt jag mår på insidan. Emellanåt blir det som sprickor i fasaden och det trasiga visar sig och folk försöker bry sig men jag har nog heller aldrig varit mottaglig för hjälp. Så jag tätar sprickorna och folk glömmer...

Jag har alltid sagt att jag är tvärtemot min egen familj som bara vill sopa saker under mattan och aldrig någonsin tvätta sin byk offentligt men jag i o m denna krasch och min återblick på tidigare "kris-hantering" visar sig ett mönster av att gömma undan och låtsas som om det inte finns!

Det mönstret tror jag kommer av att ingen i min ungdom lyssnade på MIG, de hade en massa förutfattade meningar om vad som var bäst och hur jag mådde att även när de frågade så lyssnade de inte på svaren utan fortsatte vidare eftersom i deras öron hörde de den sanning som de orkade bära, inte min sanning.

Och visst det är lätt att skylla på folk omkring mig, och verka som någon liten oskyldig aningslös ängel men så är självklart inte fallet! Men jag önskar att någon sett mig långt tidigare...

Nu är jag i a f 34 år trasig i själen som fan och vet inte hur man egentligen ska bete sig!

Men jag har funderat på varför jag var så osäker och blyg som barn? Vad stöpte mig i denna form?

Jag har aldrig varit nämnvärt översocial, jag har haft min fantasivärld som jag kunnat vara i och trivts, jag tycker om människor men inte flera samtidigt. Jag kan vara otroligt social med en person åt gången eller en grupp som består av totalt främmande människor där ingen känner nån annan av deltagarna. Men i grupper där folk känner varandra är jag hellre tyst och lyssnar.

Jag försöker pussla ihop bitarna av mitt livspussel men hur jag än lägger bitarna så är det för många som saknas för att kunna få ihop en sammanhängande bild.

Jag minns att jag brukade vakna tidigt på morgnarna och höra mamma göra sig iordning för att åka till jobbet, jag tassade fram till min dörr och stod där och lyssnade och lyssnade. När jag till sist hörde mamma öppna ytterdörren och stänga den bakom sig och låsa så kommer jag ihåg hur jag grät och viskade "Snälla mamma, kom tillbaka", jag ville inte vara själv med pappa och min storebror. Varför vet jag inte egentligen, det har jag förträngt. Hur många gånger detta skedde kommer jag inte heller ihåg men det var fler än enstaka gånger. Hur gammal jag var vet jag nog inte heller, men jag skulle vilja säga att det var före 8-9 års åldern.

Förstå mig rätt fram över i detta inlägg. Jag älskade min pappa men var mammas flicka. Mamma var den som alltid fanns där och den man saknade. Men pappa var en jättebra pappa som jag minns honom. Som människa var han troligtvis inte lika bra men som min pappa var han perfekt! Hade inte kunnat få någon bättre.

Fram till 8-9 års åldern hade jag ett väldigt bra liv med familjen. I skolan blev jag väl småmobbad men inget farligt. En tjej ropade glasögonorm till mig i ettan och en kille drog ner mina byxor bakom katedern på en rast och skrattade. Vid båda dom tillfällena kommer jag ihåg hur skammen brände i mig. Som om jag hade gjort något fel trots att det egentligen var någon annans.

Men i övrigt en okej barndom fram tills 8-9 års åldern. Min pappa hade relativt nyligen bytt arbete till ett jobb på Skanska, men så blir han "arbetslös" som min familj valde att uttrycka det. Pappa var hemma på dagarna och såg enligt mig rätt plågad ut och verkade må dåligt men det var inget vi pratade om utan livet gick vidare, och en dag kommer mamma och berättar att pappa åkt till Göteborg för att jobba och att hon inte visste när han skulle komma hem.

Jag minns verkligen inte varför vi aldrig frågade varför han aldrig hörde av sig men det kändes naturligt. Så kom en sommarkväll när mamma, mormor, morfar, min storebror och jag var på landet och mamma samlar familjen på gårdsplanen och säger med vuxen röst:"Det är något jag måste berätta för er, er pappa sitter i häktet och väntar på att polisutredningen ska bli klar". Gud va jag kände mig förvirrad. jag var väl 8-9 år då. Kommer fortfarande ihåg min storebrors enda fråga "Har pappa såna där randiga kläder på sig?"

Om mitt liv inte varit trasigt redan innan så var det där jag gick sönder för första gången. Nån månad senare så sitter vi återigen på landet bänkade framför tvn och tittar på Disneydags, jag hör telefonen ringa och hur mamma pratar lite med nån och sedan hör jag hur hon säger till personen i telefon att "dom sitter och tittar på tv just nu, kan du ringa tillbaka senare?" och när samtalet avslutats kommer mamma in och säger till oss lite i förbifarten "Det var er pappa som ringde men jag ville inte störa er när ni tittar på tv så jan ringer tillbaka om en stund" ord kan fortfarande inte förklara mina känslor i just den stunden, hur kunde mamma tro att ett tv-program med tecknade serier var viktigare än att få prata med pappa? Jag förstår fortfarande varför hon tog det beslutet utan att ens fråga.

När pappa väl ringde upp igen och jag fick prata med honom så kände jag inte igen hans röst. Jag hade lika gärna kunnat prata med en total främling. Så fort man glömmer egentligen. Men den känslan skrämde mig ordentligt, att inte ens känna igen hans röst. Att hört den i så många år och ändå inte känna igen den.

Under de här åren grät jag mig till sömns varenda natt, och jag grät på dagarna. 

Pappa förblev i häktet, och vi pratade i telefon ganska ofta, men jag och min bror fick inte träffa honom. Mamma åkte själv och hälsade på. Men inför ett besök sa mamma att vi kunde få följa med och det gjorde vi. Vi kom fram till Kronobergshäktet och hittade en parkering när mamma plötsligt säger åt oss att vänta kvar i bilen. Jag minns att jag ifrågasatte och att hon faktiskt sagt att vi skulle få men mamma sa bara att det var bättre för oss att låta bli eftersom besöket ändå var övervakat.

Jag ville gå på rättegången men blev totalförbjuden av både mamma och pappa. Och sett i efterhand förstår jag faktiskt verkligen det beslutet! Det må vara det enda jag tycker de valde rätt, men där valde de rätt!

Så kom domen och pappa skickades till Norrtälje-anstalten och mamma bokade in en besökstid för oss i familjen på anstalten. Jag kommer aldrig glömma det där första besöket, att trycka på ringklockan för att komma in, gå in över gården och sedan in i besöksbyggnaden, genom en metalldetektor och vidare in till besöksrummet. Efter en stund kom pappa in i rummet med anstaltskläder på sig och familjen fick vara samlad ca en timme och när besökstiden var slut blev vi besökare tvungna att lämna först och det rum vi hade låg ut mot yttermuren. Så när vi gick över gården igen så såg jag pappa stå i fönstret och vinka och mitt hjärta dog den dagen. Att gå ut genom muren och höra hur dörren slog igen och veta att pappa, min pappa, var kvar på insidan. Som jag grät i bilen på vägen hem... Grät tillräckligt mycket tydligen för att mamma alltid hädanefter skulle be om att få ett besökrum bort från muren in mot fängelseområdet!

Ska börja avsluta nu för dagen men jag återkommer på måndag med mer om mitt liv! Försöker se till att få ner alla känslor och händelser som jag kommer ihåg till det att jag ska börja prata med någon. Den här gången ska såret inte få läka fel igen då är det bättre att låta såret vara öppet tills jag får hjälp!