Hemliga drömmar och vägen mot frihet!

Så då börjar en ny dag och än så länge lite stiltje om vad dagens blogginlägg ska komma att handla om, men det brukar ju visa sig! 

Planen för dagen är i a f att försöka göra klart ett CV och personligt brev till en vän, göra löner för alla här på jobbet och simma i eftermiddag, kanske även titta på en skoluppgift till en annan vän. Sen borde den här dagen ha gått!

Jag har de senaste veckorna insett vad som gör mig så förtjust i man nr 2, han ger mig den bekräftelse som jag behöver. Han ger mig den närhet som jag saknar med min sambo och han visar tydligt på så många sätt att han vill umgås med mig!

Min sambo är bra på mycket, men närhet är inte riktigt hans kopp te. Han visar också att han vill vara med mig, men jag saknar närheten. Vi håller aldrig handen eller kysser varandra när det folk omkring. Vi kysser i o f s inte varandra annars heller, och har jag tur så kan jag få ca 3 kramar i veckan när vi är hemma.

Han har ju sagt klart och tydligt att han inte längre tänder på mig och det fick ju mig att känna mig oattraktiv. Så för mitt självförtroendes skull så behövde jag verkligen träffa man nr 2 som trots allt ger mig den närhet (om än i korta stunder och i smyg) som jag som oerhört mycket behöver för att orka med denna långa resa genom mina livsval.

Men jag visste egentligen redan från början att närhet är inte min sambos grej. Jag trodde bara inte att jag hade så stort behov av det, men jag hade fel!

Likadant hade jag fel imorse, jag borde egentligen åka till jobbet en 15-30 minuter före min sambo åker på morgonen, men jag är dels så morgontrött och dels tycker jag inte om att träffa min sambo på morgonen och han går upp så tidigt för han vill kunna ta det lugnt på morognen. Så själv brukar jag hellre ta en försening till jobbet än går upp medans min sambo är hemma. Jag brukar alltså gå upp ca 30 minuter efter det att jag egentligen borde ha suttit på bussen bara att slippa träffa min sambo på morgonen.

Idag var dock ett undantag, jag gick upp och gjorde mig iordning och vi gick ut genom ytterdörren samtidigt och går till bussen tillsammans. Trevligt tänkte jag en kort stund, och började småprata. Märker att han inte hör vad jag säger, så jag tar om det igen varpå han tar ut ena hörluren ur örat och svarar. Vi går vidare och jag säger något mer, märker att han återigen är tvungen att ta ut ena hörluren för att höra vad jag säger men tänker inte mer på det.

Vi kommer ner till busshållplatsen och går på när bussen kommer, varpå jag börjar prata om något trivalt som hände igår på väg till jobbet, och då ser jag hur min sambo ser småirriterad ut och återigen tar ut ena hörluren ur örat och nästan himlar med ögonen.

I just detta ögonblick lessnar jag och när sambon frågar vad sa du? Så surnade jag till och sa tydligt till honom att "du kan sätta in den där hörluren igen, jag ska se till att hålla tyst resten av resan vi gör tillsammans." Varpå han ser småförvånad ut och säger men det är bara att prata på nu har jag ju inte hörluren i örat längre, men jag kände verkligen inte för att prata mer.

Det tog ett tag men till slut gick budskapet in även i mig! Och jag insåg återigen varför jag hellre tar lite pikar om att jag kommer försent från mina chefer än spenderar morognen med sambon i vaket skick.

Och visst efter att ha bott ihop i ca 8 år så vet jag att hans morgonhumör är under all kritik men på något sätt vänjer man sig aldrig i a f.

Känns som en så otroligt onödig start på dagen, hade han inte bara kunnat låta bli den där jävla hörluren i örat eller bara sagt lite snällt "jag har ingen lust att pratat nu på morgonen"

Det kändes bara så onödigt att två personer ska behöva bli småsura över en skitsak!

Så min höjdpunkt på morgonen var när man nr 2 hörde av sig och sa han hoppas vi kan träffas en liten stund i eftermiddag. Jag hoppas verkligen på det! Skulle behöva lite positiv energi för att orka med kvällen hemma.

Jag har också insett att min sambo är ganska lat nu för tiden. Jag har alltid trott att det är jag som hållt honom tillbaka eftersom han ända höll på och tränade en hel del när vi träffades men nu med årens lopp inser jag att en del av lateheten fasiken kommer från honom själv också.

Och det är väl kanske det som gjort att jag varje gång jag påbörjat något, också lagt av med det efter ett tag eftersom han typ bara gnäller om att han vill träna men varje kväll är för trött eller har ont eller börjar bli förkyld. Men denna gång ska vara annorlunda.

Det här är verkligen första gången i mitt liv som jag känner en urkraft inom mig som driver mig genom dagarna. Jag har gett upp rökningen, jag har börjat promenera till och från jobbet/tunnelbanan/simhallen och jag har börjat simma. Nästa steg är att komma igång på gymmet också. Ska försöka träna 2 timmar i veckan där också.

Denna kraft inom mig säger åt mig att sluta stå hjälplös på sidan av och se på medan mitt liv händer, den uppmuntrar mig att göra något! Den visar mig alternativen och ibland blir det bra och ibland blir det lite mindre bra men huvudsaken är att gång på gång välja att återigen ta upp staffettpinnen och fortsätta kämpa!

För min skull!

Inte för sambons, inte för min familjs eller sambons familjs skull, inte för någon annans skull än min egen.

Detta är mitt liv, min kropp och jag förtjänar att må bra.

Just nu mår jag inte bra, jag känner att min övervikt påverkar mig, det finns saker jag aldrig skulle erkänna för någon annan men jag längtar tillbaka till den dag då jag kan ligga i den sovställning jag önskar utan att känna fettvalkarna svämma över. Jag längtar till den dagen jag är vig nog igen (d v s blivit av med tillräckligt mycket fett runt mage, höfter, rumpa och lår) för att kunna röra mig i vissa positioner igen som jag har förlorat. Jag längtar till den dag då jag sätter mig på bussen och inte längre sväller över på sätet bredvid mig. Jag ser fram emot den dagen jag sätter mig på en bordsstol och slipper fundera på vad andra tänker när de ser hur stolen bara försvinner under fläskberget! (inte för att jag tror att någon egentligen tänker så men det är ändå så att man själv känner av det!

Jag längtar till den dag då jag vågar visa upp mig i linne och shorts på sommaren, kanske möjligtvis även kjol som jag hade mycket som liten.

Detta är saker ingen annan levande själ vet om att jag drömmer om, och mycket av det finns säkert bara i mitt eget huvud men jag vill bli av med hjärnspökena!

Jag vill bli fri på riktigt!

Och nu har jag åtminstone hittat startlinjen på min resa mot friheten!