Kaoset har lagt sig...

Kaoset är över för denna gång, våren börjar komma och jag har i denna process lyckats lära känna en bit till av mig själv som jag vetat om men alltid förskjutit! En del av min svinighet och vilken påverkan den har på resten av mitt välbefinnande.

Jag är som en bortskämd snorunge, och när jag har hittat något jag vill ha men inte kan få av olika anledningar (har inte med pengar att göra) så blir det bara kaos i mig! Jag kan inte hantera sånt. Det blir en inre maktkamp och ofta råkar andra människor dras med i min jakt på tillfredställelse. Mitt psyke säger lite grann åt mig att gå över lik och krossa alla runt omkring i jakten på "belöningen". När jag har fått det jag velat blir jag lugn igen och går vidare tills nästa gång jag hittar något eller någon som väcker mitt ha-begär igen.

Jag saknar helt enkelt empati för andra människor, speciellt kvinnor av någon anledning. Jag är dock av den uppfattningen att barn har rätt till sin pappa men att kvinnan som är gift med mannen i fråga har rätt till en trogen man, där kan jag inte hålla med! Eller nja det där är en sanning med modifikation; så länge HAN bara har sex med mig vid sidan av sin fru så är det inte fara på taket. Är han däremot otrogen med fler än mig och den kvinna han har lovat evig trohet så blir jag avtänd!

Konstigt det där! Att gräset alltid verkar grönar på andra sidan, och visst ibland stämmer det också! Jag, om någon, borde ju veta....

Sen har jag också en annan för en gångs skull viktrelaterad fundering: Vägde mig i morse och då hade visade vågen 2 kg mindre än när jag vägde in mig första gången, men när kan man fastställa att det handlar om en verklig viktminskning eller bara råkat pricka en bra dag på vågen? Jag tror att min gräns ligger på 5 kg innan jag på allvar vågar erkänna att jag går ner i vikt!