Rädsla att läka själen fel igen...

Mitt samtal med chefen i måndags hjälpt emig mycket framåt. Eller kanske inte själv samtalet men att faktiskt vara tvungen att erkänna för en annan människa att jag har 3 missbruk som ligger och gnager; mat-, socker- och sexmissbruk. Att det var sexmissbruket som slog till med all kraft i torsdags är det nog ingen tvekan om.

Och idag är den dag som mitt missbruk hade lett mig fram till avgrunden och låtit mig falla om det inte hade varit för den helt rätta reaktionen min chef bjöd på i torsdags. Idag var dagen jag hade bokat in en träff med en ny man, skulle träffa honom i eftermiddag och mitt inre skulle ha rasat helt! Jag hade t o m lögnen klar för sambon, jag valde en onsdag eftersom jag brukar simma dessa dagar och därmed skulle inte sambon sakna mig nån timme!

Så sved av lågan så undkom jag precis skärselden! Men inte helt oskadd och inte osedd, min sambo är förståss orolig eftersom han märker hur dåligt jag mår just nu men jag förmår mig inte att berätta hela sanningen för honom. Att göra honom så illa som sanningen skulle göra honom orkar jag inte bära också.

Så det jag kan göra nu är se till att arbeta med mig själv och verkligen med hjälp av en terapeut se till att få de verktyg jag behöver för ett "normalt" liv. Jag har listat ut att jag har varit trasig så länge att jag inte ens längre vet vad lycka är på riktigt! Jag har lagt enorma pengar på att behaga och tillfredställa min sambos ekonomiska behov och lustar. Bara han varit nöjd har jag kunnat "rida" lite på hans våg och känt mig bättre.

Men det har inte varit lycka, i a f inte riktig lycka. Nöjd och lycklig har jag nog inte känt mig sedan jag var 7-8 år på landet. Men hela mitt liv har varit en jakt på denna "sanna och rena lycka" och i dagsläget skulle jag nog inte ens känna igen känslan utan bara rusa vidare i jakt på nästa kick!

Och jag har fallit hårt flera gånger och för varje gång tänker jag att nu måste jag söka hjälp men efter några dagar så börjar "läkprocessen" och mitt missbruk intalar mig att jag har det under kontroll på egen hand och att jag klarar mig bra utan hjälp. Varje gång har fallet blivit värre men jag har fortfarande inte tagit tag i problemet!

Igår när jag grät så kände jag återigen hur min själ började sätta ett plåster på skadan för att återigen låta mig läka ihop på egen hand och det är därför jag imorse på väg till jobbet tvingade mig att återuppleva de få minnen jag har av kvällen och att tänka på hur sjukt nära avgrunden jag var. Att idag är den dagen som jag hade gått igenom en dörr där det inte finns någon återvändo tillbaks ifrån.

Nu har jag för första gången gjort ett "nykert" val och stängt den dörren med mig på rätt sida och jag känner mig trasig men ändå tillfredställd i själen. Tillfredsställd är nog inte rätt ord men det är det närmsta jag kommer just nu.

Men jag rycker skorpan från detta sår gång på gång i väntan på att hitta någon att prata med. För att jag inte ska glömma! För att jag ska kunna visa den terapeut jag till sist väljer när mina egna ord inte längre räcker till!

Resten av världen har redan på förhand dömt mig; Att jag som har "allt" inte kan må dåligt! Att jag som ser så normal ut inte kan missbruka. Oavsett vilket missbruk jag valt har jag alltid fått höra dessa ord. "Men lilla gumman, inte mår du så dåligt att du .... (välj missbruk)? Vad har du att må dåligt över? Äsch så farligt är det nog inte!" Men jo precis så illa är det och ännu värre!

Jag kände igår att det kanske hade varit trevligt att knarka ner sig igen "for old times sake" och knark har jag inte rört på 10-11 år. Mina missbruk har börjat komma krypandes tillbaka det senaste året och jag har vägrat se tecknen. Jag har någon form av ätstörning (på så sätt att jag inte har något stopp när jag börjar men samtidgit knappt äter något alls i perioder), alkoholmissbruk på så sätt att jag en period för några månader sedan var tvungen att dricka en cider/alkoläsk varje dag när jag kom hem och blev grining när jag inte fick för sambon) alkoholen har även visat sig på dessa två aws jag varit med på! Den första blev jag full och gick hem jättetidigt och den andra i torsdags när chefen satte mig i taxin och lät mig åka hem full som en alika. Båda gångerna har jag supit mig alldeles för full alldeles för fort, vilket visar på bristande kontroll. Jag kände bara sån frihet av att sambon inte var med och jag fick vara med personer jag vet bryr sig om mig! Precis samma känsla i kroppen som när jag var 19 år och singel på krogen, på den tiden mitt alkohol- och sexmissbruk blomstrade för fullt!

Mitt rök-sug kom också tillbaka och från ingenstans stod jag med en cigg i handen, drog ett bloss och inser mitt i blosset "vad fan håller jag på med?"

Så summan av kardemumman är verkligen att jag behöver hjälp att lära mig hantera mig själv och min omvärld!

Jag skriver detta främst för mig själv så när jag denna gång läker mig själv så har jag något handfast dookumenterat till den jag kommer prata med så vi båda vet lite grann om vad mina problem egentligen bottnar i!

Den här gången får sanningen inte begravas under en yta där allt ser bra ut! För allt är inte bra och jag har nu fått en chans att försöka ställa saker till rätta för mig själv och jag har som sagt ögonen på mig både på hemmaplan (utan att samboon vet vad han ska leta efter) och dels min chef som åtminstone har fått mhöra mig erkänna att jag missbrukar det mesta som jag kommer över! och dessutom blivit indragen i det mot sin vilja. Jag fattar fortfarande inte var jag fick idé att det skulle vara en bra idé att vräka ur sig sanningen inför honom på fyllan och så kontrolllöst!

Jag har varit så "clueless" angående mina missbruk att de kunnat härja i smyg medan jag trott att läget varit under kontroll. Jag har inte orkat se varningsflaggorna utan bara kört på. Nu ända in i väggen.