Så börjar våren igen...

Så var det dags för min årliga vår-sorgsenhet, drabbas alltid av en väldigt mild deppression på vårkanten. När ljuset kommer så kommer också alla mina funderingar på livet i stort och smått! Känner alltid en stor saknad och sorg men jag lyckas aldrig sätta fingret på varför jag är sorgsen.

För mig är våren en tid för eftertanke och det bruka alltid leda mig in i mitt eget mörker, återvänder till de trasiga delarna i min barndom, sorgen efter de jag älskat och förlorat (både levande och döda), tankar på vad som kunde ha varit och vad som blev.

Har egentligen inte mycket att deppa för längre men ändå kommer känslorna smygandes med ljuset och med 1½ timme enkel resa til och från jobbet hinner många tankar tänkas och många känslor passera. Ibland är det bra att ha tid att stanna upp och tänka och ibland är det faktiskt inte alls av godo att få den här stunden att tänka.

Jag tror att det är därför jag saknar "min taxi-chaufför" så mycket som jag ändå gör, jag hade någon att prata med. Få perspektiv på livet och inse att jag är lyckligt lottad som trots en kronisk sjukdom, en f d bruten fotled och övervikt ändå har hälsan, jobb och människor runt om mig som bryr sig.

Men trots detta kan jag emellanåt känna mig så otroligt ensam, en tomhet som jagar mig. Och denna gång har jag varken knark, cigaretter eller godis att fylla tomheten med. Den här gången ska jag få ta mig igenom detta på egen hand och jag vet att jag kommer klara det men just nu känns livet grått och futtigt!

Inte ens de som är närmast runt mig vet att jag har mina sorg-perioder eftersom jag utåt sett visar en annan sida. Det är väl ytterligare ett uttryck för min självdestruktivitet. Undrar om vissa människor föds självdestruktiva eller om det är något som vissa hittar längs livet väg. Kan man i såna fall på något sätt släppa det och bli hel?

Jag är lite orolig för vad jag ska hitta på för något här näst i mitt självskadebeteende, jag har ju på mina snart 34 år hunnit med droger, alkohol, sex, att skära mig, vilja dö, rökning, mat och godis! Vad mer har jag för destruktiva saker att kunna ta till?

Tiden lär väl utvisa vad som händer här näst, en sak är dock säkert och det är att jag inte under några som helst omständigheter tänker ställa mig på vågen innan jag mår bättre i mig. Det är trots allt bara en siffra på en maskin och just nu anser jag att jag har klart viktigare saker att koncentrera mig på, men jag tror verkligen på att om jag bara fortsätter göra rätt val och äta mätt men inte vräka i mig så kommer vikten på sikt att minska!

Jag ska försöka få ihop en gladare blogg imorgon, för inte ens jag orkar med detta humör en dag till! Får sätta vår-deppen på paus imorgon och njuta av livet och så får jag ta upp den nån annan dag!

Hoppas att alla andra i a f har en underbar dag i detta fina solsken!