Välkommen till en trasig själ!

Utkast från den 7 augusti 2017:

Jag har precis börjat läsa om min  egen blogg från i våras och det är en läskig sanning som visas upp i mitt nuvarande beteende. I våras skrev jag bl a att jag drack med måtta och inte behövde dricka för att andra runt mig dricker och att mitt sexmissbruk är under kontroll och att jag ska ta kontroll över mitt liv…

Det är verkligen precis det som jag misslyckats med under våren/sommaren!

Ibland behöver man träffa botten innan man kan ta sig vidare och jag hoppas för guds skull att detta är min botten! Jag tror ärligt inte att jag orkar resa mig om jag skulle falla djupare!

Jag ska äntligen ta bladet från munnen och berätta om mitt totala bottennapp:

I torsdags hade jag tagit ledigt en del av dagen för att åka iväg till mäklaren och skriva på kontraktet för huset vi precis köpt, det var stor glädje och chock och panikkänslor och lycka. Jävligt blandade känslor helt enkelt! På kvällen hade jobbet planerat in en AW och jag valde tyvärr att följa med!

Självdestruktiv som jag är drack jag mig riktigt full, lyckades gräla med sambon över telefon eftersom jag hade förutsatt att han var arg eftersom jag var full! Så redan där katastrof och inte blev katastrof mindre när jag av någon outgrundlig anledning tycker att det är en strålande idé att berätta för min chef att jag skulle vilja ligga med honom! (Och där var sexmissbruket fulländat) Han var dock fantastisk och tog samtalet så bra man nu kan och visade klart och tydligt att intresset inte var ömsesidigt och att han gärna fortsatte denna diskussion i nyktert tillstånd på måndag morgon i konferensrummet. Sedan bokade han en taxi åt mig att få åka hem i.

Så i helgen har jag mått skit över att behöva möta honom idag och ta detta samtal, och få ta eventuella konsekvenser av mitt handlande! Men samtalet gick så bra som det kunde ha gått, bad om ursäkt och konstaterade att samtalsterapi med någon beteendevetare förmodligen skulle vara bra för mig.

Jag har dock inte ens orkat ta tag i mitt otroligt dåliga samvete gentemot min sambo, men det känns i a f skönt att ha fått prata ut på jobbet och berätta att jag och min självdestruktivitet helt enkelt har en bit kvar innan vi har kontroll!

Fortsättning den 8 augusti:

Var och simmade igår efter jobbet och insåg hur mycket jag saknat min "egen-tid", att bara få vara ensam med mina tankar. Det har börjat en ny person på kontoret nu vilket gjort att jag väldigt sällan längre är ensam och tyvärr är jag en person som måste få vara på egen hand ibland.

I torsdags kväll kom som sagt början på en väldigt lång krasch. Jag ska försöka berätta det jag minns av kvällen vilket inte är mycket men uppenbarligen tillräckligt…

Som jag tidigt i min blogg skrev så är jag självdestruktiv och en väldigt stor egoist.

Försöker någonstans ta och skriva vad det är jag gjort men jag orkar liksom inte ända fram. Jag gjorde i a f uttalanden till en chef som var allt annat än bra eller rumsrena eller kalla det vad man vill… Han var i a f man nog att säga till mig att det inte var någon idé, att vi fortsätter prata i konferensrummet på måndag och han satte mig i en taxi som körde mig hem!

Det han gjorde den kvällen räddade mig, trasade sönder mig och fick mig att inse att den fasad jag byggt upp kring mitt liv är så otroligt skört att en fylla river allt! Så igår förmiddags satt vi och pratade i ca 1-2 timmar och jag fick ytligt berätta om hur jag fungerar, om min självdestruktivitet och att jag får denna chans att ta tag i mig och reda ut mig vad som är fel! Eller inte fel men hur jag ska kunna ett hitta sätt att leva som en välmående medarbetare.

Nån dag ska jag låta honom få veta att han verkligen räddade mig från min egen undergång! Att det han snappade upp verkligen var ett desperat rop på hjälp och att han sträckte ut handen på precis rätt sätt! Att om utgången av mitt utspel hade blivit annorlunda så hade jag bara fortsatt i samma neråtgående spiral av bekräftelsebehov. Hade han sopat detta under mattan eller (hemska tanke!) låtit mig få min fyllevilja igenom så hade jag sjunkit längre ner i ett svart hål av lögner och självförakt!

Jag vet inte om jag någonsin skrivit detta i den här bloggen men under 2015 sålde jag min kropp för pengar och jag slutade med det eftersom jag bytte arbetsplats och tider, så jag hade inte längre samma möjlighet att komma undan och "roa" mig (eller rättare sagt: göda mitt självförakt). Jag trodde nog då att jag hade kontroll och att jag slapp undan oskadad, vilket stämmer fysiskt men inte nödvändigtvis psykiskt men jag förnekade detta och livet har flutit på fram tills för ca 2-3 veckor sedan då jag återigen valde att gå tillbaka till de internetsidor jag fick kontakt med män förra gången och plötsligt hade jag kontakt med en väldigt trevlig man som dessutom var villig att betala samt att jag tog kontakt med en av de män jag träffade redan förra omgången och bestämde en träff!

Datumet för träffen var torsdag den 3 augusti, men så bestämde sig mina chefer för typ obligatorisk AW det datumet för att fira att en nyanställd fått körkort på måndagen, så jag avbokade i a f träffen med mina gamla "kund". Det var livräddning nr 1!

Under veckan hade jag dessutom bestämt datum för träff med den nya "kunden" på onsdag den 9 augusti (alltså imorgon).

Jag har dessutom de senaste månaderna varit under mer press än normalt men hankat mig fram.

Torsdagen kom, jag hann inte äta frukost på morgonen innan jobbet och sambon kom och hämtade mig så åkte vi till mäklaren och skrev kontrakt, tanken var att hinna äta lunch innan kontraktet men det det hanns inte med så vi åt efteråt. Ca kl 13 fick jag äntligen äta på Pizza Hut innan sambon lämnade mig på jobbet igen och sen drog After Worken igång, vi började dricka öl och jag började känna mig berusad.

Jag drack och drack och drack (vet fortfarande inte hur mycket), jag blir riktigt full och lyckas bestämma mig för att min sambo är sur på mig! Varför vet jag inte? Minns ett minnesfragment av att jag säger åt honom att jag kommer sova borta den natten, var har han inte att göra med!

Och någonstans får jag för mig den superba idén att berätta för en av mina chefer att jag drömt om att ha sex med honom. Att han gett mig två orgasmer i sömnen och att jag gärna skulle vilja prova i verkligheten… Det är typ vad jag minns. Till saken hör att jag vet att han är lyckligt gift och aldrig skulle riskera sin familj för en engångsgrej eller ett förhållande på sidan heller för den delen!

Aja, superbra idé som sagt!

Han tog det i a f så bra man nu kan ta en sån här fyllekonversation, han nekade mig vänligt men bestämt och meddelade klart och tydligt att intresset är väldigt ensidigt i det här fallet. Han sa dessutom att det här är fel tidpunkt och plats för att fortsätta den här konversationen och avslutade genom att fråga "vill du att jag bokar en taxi som skjutsar dig hem?" Jag tackade ja. Taxin hem var livräddare nr 2!

Vaknade dagen efteråt och mådde så klart skit och har oroat mig för om jag skulle få behålla jobbet, om mina andra två chefer var tvungen att få veta, vad jag egentligen sagt i vårt samtal och hur vår relation kommer te sig i framtiden eftersom detta är den chef jag arbetar absolut närmast!

I ca 80 timmar gick jag runt och funderade på frågan varför jag tyckte det var en bra idé att berätta det här för honom på fyllan. Okej, visst det är sant men varför var jag tvungen att säga det?

Igår förmiddags satte vi oss i konferensrummet och började prata. Jag fick be om ursäkt och förklara hur jag tickar. Att jag kan verka normal men under ytan är självdestruktiv, att jag känner igen symptomen sedan tidigare i livet men att jag trott att det var lagt bakom mig men tydligen bara sopat under mattan.

Han gav mig en chans att få behålla hedern i behåll inför de andra cheferna och han tyckte att samtalsterapi låter som en bra sak.

Det har känts bra efter vårt samtal och chefen behandlar mig precis som han gjorde innan, vilket känns väldigt skönt för själv skäms jag! Skäms som en hund! Och chefen ser det och skrattar och småretas lite med mig om vardagliga saker, precis som innan.

Dock fortsätter jag att krascha, jag skrev i mitt utkast igår att jag inte skulle orka sjunka mer innan jag träffar botten, medan jag idag har insett att om man jämför awn i torsdags med en flygplanskrasch, så var själva awn bara själva motorhaveriet. Ångesten i helgen var det fria fall innan kraschen kommer och imorse på väg till jobbet så insåg jag att jag troligtvis inte hade överlevt denna vecka om utfallet den kvällen blivit ett annorlunda. Hade han varit oartig och bara lämnat mig i torsdags och sagt åt mig att det jag sa var fel hade jag bara raggat upp någon annan och följ med denna hem och hade chefen valt att nappa på mitt förslag så hade jag fått bekräftelsen för stunden men sedan sjunkit ännu djupare ner i dyn och börjat sälja mig själv igen i självförakt! Vilket hade lett till självmord förr eller senare.

Torsdag kvällen var ett desperat rop på hjälp och han såg igen fyllan och tog mig under sina vingars beskydd!

På väg till jobbet idag fick jag äntligen ta en promenad och medan jag gick och funderade på livet och vårt samtal igår så började jag gråta, jag grät för att den här gången var jag alldeles för nära kanten till avgrunden. Jag har verkligen fortfarande inte ens börjat komma i närheten av slutet på den krasch men jag har nog i a f slagit i marken en första gång och väntar nu på att alla flygplansdelar ska sluta flyga runt och någonstans börja kunna leta efter den "svarta lådan" med hjälp av en psykoterapeut och jag hoppas att terapin kommer kunna hjälpa mig med tre saker: 1. Få hjälp att förstå hur jag tickar, vad det egentligen gjort mig så här trasig i grunden? 2. Kunna få verktyg till att kunna undvika "risksituationer" och även hjälpmedel att kunna identifiera redan i tidigt stadie var vägen kommer leda och 3. (om det nu ens är möjligt) Laga det i mig som är trasigt, få min själ att läka och att kunna välja rätt val framåt i livet!

Om någon har nån bra psykoterapeut att rekommendera i södra Stockholm (helst Norra Botkyrka) så tar jag gärna emot tips för ju snabbare jag hittar någon att prata med desto bättre!

Ursäkta ev upprepningar i texten men jag har faktiskt inte orkat läsa igenom detta inlägg eftersom det säger så mycket om hur jag mår just nu.

Vet att detta inlägg blev långt och jag är inte ens säker på någon brr sig men jag skriver nog detta framför allt för mig själv att kunna gå tillbaka till. Men jag grät på väg till jobbet idag och jag grät genom hela lunchen idag när jag var själv. Men jag är verkligen tacksam för att min chef var man nog att ta denna diskussion och verkligen visar att han finns där både som arbetsgivare och vän trots mitt ofantliga övertramp!