Villaliv

Livet i villa passar mig perfekt, jag är en kvällsmänniska vilket gör att min tid för att göra saker inte alltid är den tidigaste. Vilket jag erfor igår när jag vid kl 22.30 startade dammsugaren och började städa och eftersom vi har soptömning idag så skulle jag som sista grej igår gå ut med soporna men åker även på lite snöskottning. Så igår var en rörelsefylld dag även utan min nyinköpta crosstrainer (vilken är tänkt att ersätta den vardagsmotion jag missar nu på vinterhalvåret eftersom jag försöker undvika halkan).

Min mage bråkade som få igår och den har börjat med en ny grej ca en gång i månaden, istället för att känna att jag måste gå på toa så blir jag illamående, yrslig och det känns som någon drar ett alldeles för litet gummiband runt magen på mig, men så fort jag varit på toa så släpper det! Jag försöker berätta för min mage att det är helt okej att bara säga till att den är redo för ett toalettbesök, men det verkar gå lite sisådär uppenbarligen.

Jag har tagit ett uppehåll med min simning eftersom det är vinter och jag har svårt att lyckas hålla mig på benen när det är halt och har så satans svårt att ta mig upp igen på egen hand med min övervikt (och min MS hjälper mig ju inte direkt att stå på benen). Så jag rör mig överhuvudtaget mycket mindre nu än när det var höst, dock har jag fått börja ta trapporna istället på jobbet när jag ska hämta posten vilket innebär att jag i a f får gå 5 våningar upp och ner om dagen plus alla de gånger jag går i trappen hemma.

Jag blev störd när jag insåg att säsongen för mig att kunna röra mig utomhus på längden tagit slut och lyckades övertyga mig om att jag då får motionera på höjden istället, så minst en gång om dagen pustar jag och frustar jag mig igen om dessa helvetestrappor och försöker hoppas att det kommer att göra skillnad på benmusklerna framåt våren.

För ca 2 år sedan så upptäckte jag att jag inte kan jogga eller springa. Det är så min MS påverkar mig, min hjärna vågar inte helt hundra lita på att fötter och ben hänger med. Jag har verkligen fått träna på att tvinga upp blicken och lita på att fötterna lyder bara vid promenader. Ett tag var inte ens det självklart utan jag var varje steg jag tog tvungen att aktivt tänka "lyft, fram, ner, lyft, fram, ner" och verkligen titta på fötterna att de följde mönstret. Och om jag försökte springa/jogga hann inte hjärnan och nervsignalerna med utan helt plötsligt så föll jag. Så jag fick helt enkelt bli begränsad!

Sedan dess har jag som sagt tvingat upp min blick och huvud och känner en otroligt frihet när jag kan promenera på sommaren och titta upp i himmeln och bara lita på att jag inte kommer falla trots att jag inte tittar på mina egna fötter. Sen vi flyttade till huset i oktober har jag kunnat börja småjogga varvat med snabb gång till bussen på morgonen och i måndags kom genombrottet! Jag lyckades småjogga ca 140 meter i ett stycke! Förstår att 140 meter för resten av världen inte är något att skryta med men för mig var det som att vinna OS-guld i långdistans!

Så jag ska fortsätta trotsa min sjukdom, förbli rökfri och se till att äntligen bryta mitt destruktiva förhållande till min kropp och hälsa...