icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Sedan barndomen har jag kämpat med min vikt, men mer än något annat, min självbild. Fick tidigt höra från närstående att jag behövde gå ner i vikt, äta mindre osv vilket påverkade mig mycket i tonåren. Trots att jag var normalviktig i ett par år så hade alla kommentarer övertygat mig om att jag inte dög, och maten blev min tröst och jag utvecklade ett extremt sockerberoende som ledde mig till 180+ kilon som mest. 

Jag har prövat de flesta dieter och brukar kunna rasa i vikt de första månaderna, för att sen träffa en spärr och gå upp allt och lite till. Det känns lite som att detta är min sista chans att gå ner i vikt och bli hälsosam. Jag har levt i 27 år men inte upplevt mycket alls då vikten varit som en mur runtom mig, men nu är jag redo att leva lite och riva muren.
2 februari 2015 16:55
2

Inte så lätt i dagsljuset

Och så kom vardagen... Nu i helgen skrev jag ett långt inlägg om hur jag återfunnit motivationen och nu kände mig jättepeppad. Denna känsla varade i ungefär ett dygn alltså. 

Jag vaknade och kände mig fenomenalt redo att möta världen, och jag åt en lätt frukost som kändes nog då. Men snart smög sig hungern på och mig mage bara knorrade. Jag slängde i mig en banan men den var till föga tröst. Trots hungern hade jag som alltför ofta inte mycket aptit när väl lunchen kommer. Jag jobbar ju på skola och skolmaten är ingen höjdare, och inte heller tycker jag om stressen av att äta i ett högljutt rum fullt med tonåringar. (Och så ni vet, jag kan inte ta med egen mat då lunchen räknas som arbetstid.) Ett tag var jag okej, men nu på eftermiddagen har hungern verkligen slagit till igen, men nu är det en hunger efter godsaker. Den där jordärtskocksgratängen jag hittade recept på igår är inte fullt så lockande idag när sötsuget när man kan köpa en hamburgare. 

Man tycker att jag borde uppvisa lite viljestyrka, men det som nöter ner den så mycket numera är att jag verkligen börjat hata mitt jobb. Jag går runt och är olycklig mest hela dagen, vilket brukar resultera i att jag tröstäter i slutet av dagen. Det är så jag alltid har hanterat mina negativa känslor; genom att äta upp dem. Jag känner att det här stället långsamt håller på att förgifta mig och det är svårt att samtidigt kämpa mot det giftet och mina matdemoner. På helgerna är jag fri och kan släppa jobbet och fokusera på mig själv, men så kommer vardagen och jag är för trött för att stå emot, för trött för att laga nyttiga måltider. 

Jag försöker verkligen minnas min stolthetskänsla från igår när jag oberörd gick förbi godishyllan men det känns nu som att det var en annan person helt och hållet. Jag tror jag ska ringa vårdcentralen imorgon och se om jag kan få lite hjälp med mitt huvud. 

Kommentarer

  • 2 februari 2015 23:20
    Bella50

    Jag hoppas verkligen du hittar tillbaka till känslan igår. smiley

    Sätt inte upp för höga förväntningar och orealistiska mål utan ta en sak i taget och bocka av på en checklista.

    Kanske du ska börja med jobbet ... för att komma i balans och orka fokusera på resten ?

    Bara en fundering.. Pepp i massor från mig yes

  • 2 mars 2015 23:27
    ImmaAmmi

    Ge inte upp! yessmiley 

    Du är värdefull och förtjänar helt visst att satsa din energi på dig själv, din hälsa, på att må bra!

Logga in för att skriva en kommentar.