icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag är full av hjärnspöken och pirrfjärilar, bokmaskar och partymyror. Här får ni följa hur mitt liv ter sig när denna samling inre faktorer ska enas om att gå ner i vikt.
30 april 2011 23:42

Att vara den större i ett förhållande.

[FET]En nykter Valborg.[/FET] Jag och alkohol är lite lajbans. Bäst att låta bli. Och med så få kcal per dag skulle jag ju få [KURSIV]bänge-fylla[/KURSIV]. Att hålla igen för att "spara" kcal till vin på kvällen är inte vägen till framgång... [FET]Över till dagens huvudämne.[/FET] Du som går igenom den här arbetsamma viktresan liksom jag, hur påverkar din partner dig? Ja, förhoppningsvis stöttar han/hon dig med all sin kraft. Men det jag är ute efter är hur du tacklar att du själv hela tiden behöver vakta din mun och tänka igenom det du puttar in i den, medan din del 2 inte behöver fundera på detsamma. [FET]Jag har en stor fördel, och en stor nackdel i min sambo[/FET]. Han är smal. Vi snackar faktiskt om att han väger mindre än mig. I början av vårt förhållande trodde jag att han hade sjukligt snabb förbränning. (Vilket han har kollat upp. Ingen sjukdom. Inget konstigt.) Dock har man väl mer och mer under årens lopp insett att grabben fan inte känner hunger!!! Han tycker liksom inte det är så värst njutningsfullt att äta. Mättnad gör honom lite obekväm. Socker och fett har han svårt för. I jämförelse med min känsla till mat är detta [FET]INSANE!!![/FET] [FET]Samtidigt är det ju en fördel [/FET]att jag faktiskt kan styra skafferiet till att inte innehålla något godis. Och jag har inte någon man som vill mysa med glass och kakor när man själv har svårt för att säga nej. [FET]Dock känns ofta de negativa aspekterna lite mer påträngande. [/FET]Att vara den större i förhållandet som tjej är, även om den feministiska ådran har svårt för att medge det, inte kul. Som mest har det nog diffat 25 kilo mellan honom och mig. Vem sitter i vems knä på festen när det bara finns en plats kvar?! I vardagen påverkar hans matvanor mig till att bli oerhört mammig. Jag hatar hur jag hör mig själv tjata om att han "...väl kan skrapa ihop maten på tallriken, det är ju massor kvar...", "...har väl ätit mellanmålet jag skickade med?" och "...kanske vill ha en macka?" Självklart har jag bitit mig själv i tungan i långa perioder. Låtit honom sköta sitt egna race. För visst vill han väl gå upp i vikt. Men, vatten på min fula kvarn, han lyckas ju inte!! Han är inte dåligt påläst. Han vet hur han ska göra. Ändå är det jag som vill slicka rent min tallrik, medan han alltid lämnar 5%. Att själv kämpa för att gå ner i vikt, med all den suktan efter att bara få proppa i sig som det innebär, när man har någon som honom på andra sidan matbordet... Det är så ofta jag bara vill kasta mig över hans tallrik i raseri och käka upp det själv!! Självklart tar vi upp ämnet då och då. Och visst försöker man acceptera. Men det är svårt. [FET]Är det någon annan där ute som har det så här?! [/FET] Hoppas ni alla haft en fin Valborg annars! Om inte så kommer det alltid nya... ;) Må gott!

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.