Gråta i provrum.

[FET]Jag är en känslosam tjej.[/FET] Tänker för mycket. (Vilket jag ifs tror de flesta här inne gör... Mat=Känslor=Tankar) Ändå är [KURSIV]tårar[/KURSIV] inget som kommer med lätthet. Bara framför filmer, när jag lever mig in i någon annans öde. Gäller det mig själv är det svårare att bara hitta fram till kärnan och släppa ut skiten. Så idag. Jag begav mig in till stan för att tillåta mig själv spendera lite pengar på sommar-outfits. [FET]Det slutar med att jag rätt som det är ser mina ögon fulla av tårar i provrumsspegeln[/FET]. Märkte inte när de kom. Helt plötsligt gråter jag så kraftigt att jag brottas med att hålla ljudnivån nere. Jag var så jävla ledsen. Så urless på allt. Där står jag. [FET]Med benknotorna utstickandes i dekolletaget utan tillstymmelse till bröst, men med lår som skulle göra sprintern Maurice Greene avundsjuk.[/FET] Min kropp är så osymmetrisk! Och jag känner mig så hjälplös. För här har man arbetat så för att gå ner i vikt och bli vacker. Och när man till slut börjar närma sig målsnöret och allt ska falla mer och mer på plats, börjar det istället bli alltmer tydligt hur jag aldrig kommer kunna bli nöjd. Och då talar vi inte om nöjd som i "jag vill vara absolut perfekt!!!". Nej. Jag vill bara känna mig bekväm i kläder!! Jag hade provat klänning efter klänning som jag tyckte om. [KURSIV]Alla[/KURSIV] var för stora över brösten. (Mina siliconpads i BHn till trots.) Samtidigt var alla för tajta över låren. De veckade upp sig och skapade gravidmage på hela skapelsen. [FET]Alla vi tjocksmockar tror på något sätt att under allt det där mjuka finns den perfekta kroppen.[/FET] [FET]Men det gör den inte!! [/FET]Jag vet att jag kommer göra en bröstförstoring (när min studentplånbok tillåter). Men de kraftiga benen? Min raka, manliga midja? Jag hade inte förväntat mig "ett problemfritt liv" efter viktnedgången, men just nu känns det tröstlöst. Ingen träning, ingen kosthållning i världen kan skapa den kroppen jag vill ha. Det kommer alltid vara svårt att hitta kläder som passar. Allt. Är. Meningslöst. Känslorna har inte påverkat hur jag ätit idag. (Tack och lov.) Det känns som om jag klivit in i en ändlös, tom dimma bara. [FET]En timme var jag fast i provrummet. Innan tårarna slutade rinna ner längs min märkliga kropp. [/FET]

Kommentarer

8 maj 2011 05:51

Bummlan

Men gulle Olimly! Om du visste hur många gånger jag kommit gråtande ut ur provhytter. Och du har så rätt när du skriver att vi tror att den perfekta kroppen finns under fettet. Och för mig finns den perfekta kroppen under mitt fett :) Knäpp som jag är aälskar jag att ha inte ha några bröst (jag tyckte mina fettbröst bara var besvärliga, tog plats, var i vägen och var allmänt krävande :)), jag gillar min raka pojkkropp utan nån egentlig midja, smala höfter och breda axlar. Det srämmer rätt bra med mitt skönhetsideal. Nu är jag bara tvungen att lära mig gilla läget vad det gäller årens och överviktens inverkan på huden. Men vad tusan, det blir bra det med. Inte för att det är mycket till tröst för dig, men jag kan inte köpa en damkappa, nästan inga klänningar, inga blusar, inga jackor, sällan jumprar. JAg har alldeles för långa armar och breda axlar. Det är bara att inse att de skapar kläderna efter en snittperson som några passar in i. Men vi är många som inte gör det. Och märklig är din kropp inte! Jag lovar! Jag provar aldrig nåt, som bekant. Kom igen tjejen, du är fin. Kom ihåg det, för om ett antal år komemr du säkert att sitta som jag och titta på gamla kort och säga som jag "Titta vad fin jag var! Varför fattade jag inte det då, utan bara la ner en massa energi på att noja över hur jag såg ut". Och köp kläder som passar din fina kropp, istället för att försöka få din kropp att passa in i kläder som var tänkta för nån annan. Jag som hade träslöjd i skolan satte igång att sy egna kläder, för att få dem som jag ville. Det var länge sen nu. Men under lång tid sydde jag det mesta själv. Och klippte mig själv :) Se så. Du är unik och du är fin! Pepp och KRAAAAAAAAAAAAM!
8 maj 2011 10:09

captainC

Ja det är jobbigt. Sjukt jobbigt. Och tack för påminnelsen att jag inte kommer få tillbaka min tonårskropp bara för jag kommer tillbaka till min tonårsvikt. Det behövde jag så jag akn börja bearbeta det. jag kommer ihåg att de kläder jag gillade, passade mig inte bra, ens dåförtiden. Vi är inte ideala någon av oss. Det blir lätt att fastna i jeans och tröj träsket, när man är ovan vart man kan hitta fina plagg som passar en, och som inte är tantiga. Oftast blir det dyrt som skrutt också. Tack för att du delade med dig! Stor peppkram och stort tack! PS. det är skönt att gråta ibland. man får ur sig massa känslor man byggt upp. och det är bättre att gråta ur sig dem än att försöka äta sig ur dem.

Logga in för att skriva en kommentar.