5 xl

I slutet av augusti hände det som inte skulle få hända min 89 åriga mamma. Under natten tappade hon balansen, föll och bröt sitt bäcken. I mörkret försökte hon att hasa sig i riktning mot sin mobil men tog helt fel riktning. Varje morgon sedan flera år tillbaka skickar hon ett sms till mig så att jag vet att hon är okej. Det kom inget sms på morgonen. Jag började ringa. Hon låg på golvet och hörde hur mobilen ringde, ringde och ringde. Till slut insåg jag att jag måste larma om hjälp. Problemet var att jag inte var helt säker på om hon var på landet eller i stan. Jag fick tag på en barndomsvän som tillsammans med en kompis åkte till torpet för att se om hennes bil stod där. Det gjorde den och de såg mamma genom fönstret. Nyckeln till torpet brukar ligga i ett annat olåst hus. Nu var det huset låst. Den som hade bott där sist hade inte följt instruktionerna utan tagit ett eget beslut. Mina barndomsvänner larmade ambulans och bröt sig in i huset. Mamma hamnade på lasarettet där hon blev kvar i fem veckor innan hon kunde återvända hem. Denna gång med larm och hemtjänst. Två saker som hon har skytt tidigare, nu blir hon tvungen.

Vad har då detta med rubriken 5 xl att göra? Jo, vi är tre syskon och jag är yngst. Mellan min bror som är äldst och mig skiljer det 9 år. Min syster är 6 år äldre än jag. Nu turades vi om att besöka mamma då hon bor ganska långt ifrån oss. I mitten av september blev det min tur att åka. Jag tog ledigt från jobbet och for iväg. Under min vistelse bodde jag i mammas våning. Min bror hade lämnat kläder hängandes lite överallt. Han skulle återvända dit efter mig varför jag inte brydde mig särskilt mycket om dem. De senaste 15 åren har han gått upp en hel del i vikt. Efter ett par dagar blev jag nyfiken och kikade i nacken på ett av plaggen för att se vilken storlek han hade. Där stod det 5xl. Han har väldigt ont i en höft och oerhört dålig kondis. När vi växte upp tränade han både judo och tennis. Han löptränarde och senare började han spela golf. Efter en skilsmässa från sin anorektiska fru började viktökningen. Varken han eller de fyra nu vuxna barnen har ett normalt förhållande till mat och godis. Troligtvis är det förhållandet skadat av mamman/hustrun på grund av hennes ätstörning. 

Storleken på min brors kläder gav mig en tankeställare. Jag satte mig ner och hade ett allvarssamtal med mig själv. Han är nio år äldre och behöver byta ut sin höft. Just nu är han säkert alldeles för tjock för en operation dessutom vågar han inte. Min systers storlek på kläder känner jag inte till men hon är mycket överviktig även hon.  Dock inte lika mycket som vår bror. Hon bytte ut ett knä i början av året. Jag har än så länge inga besvär vare sig med knän eller höfter men även jag är överviktig. Dock är jag den "smalaste" av oss tre och har alltid varit det. Jag insåg att det finns ingen återvändo. Nu måste jag ta itu med min övervikt och jobba långsiktigt. Inte göra som jag har gjort de senaste åren, gå ner några kilo för att tappa sugen och sedan gå upp allting igen. Det var dags för mig att ta detta på allvar. Jag åkte hem och satte igång. Nu har jag lyckats skala av 8 kilo vilket är en bra början. Jag hoppas och tror att jag har hittat en balans som ska fungera långsiktigt. Kroppen börjar kännas skön. Nu är jag inte lika stel längre som tidigare och jag har börjat kunna ha kläder som tidigare har varit för små vilket gör att jag blir uppmuntrad till att fortsätta. Tappar jag sugen får jag tänka 5xl.