En jobbig resa.

Jag har börjat på mitt livs jobbigaste resa. Förra veckan började jag inte bara med LCHF, jag började jobba för framtiden. En framtid med barn, man och hus. En lycklig kärn familj. LCHF går bra, blev brak förkyld efter två dagar och fuskade i helgen pga att en vän kom till stan som vi inte sett på länge. Men tar igen det idag och simmar på förmiddagen och boxas på kvällen. För att nå mitt mål som steg 1 är att först och främst ens bli gravid måste jag rensa lite i min ryggsäck. Det är där, i den där jävla ryggsäcken det jobbiga finns. För snart tre år sen misste jag min son. Jag var i v.21 och jag kommer aldrig glömma den där tiden. Idag kan jag se EN bra sak med det som hände, pappan till min son är ett svin och jag är glad att jag inte är bunden till honom genom ett barn. För övrigt skulle jag göra vad som helst för att få ha min älskade lilla groda här hos mig. Steg ett är kanske att inse att det inte var mitt fel? Att på nått sätt försöka släppa taget. Men hur gör man det? Hur accepterar man att ens eget kött&blod bara dog? Utan ens en förklaring? Den senaste veckan har 4 av mina vänner/gamla klasskompisar berättat att dom ska ha barn. 2011 är en babyboom och jag tycker att det blir svårare och svårare att vara glad för mina vänner. Jag vill ju också berätta att vi ska ha en liten. Min sambo sa till mig, vi kanske ska gå till en klinik och testa oss. Jag frös till is. Tänk om jag är steril? Eller om han är steril? Kan vi inte bara få ett + ? Det gör ont i hjärtat. Och det gör inte saken bättre att alla vänner, våra familjer frågar när vi ska ha barn, om det inte är dags för det snart. Hittils har vi sakt att vi inte känner oss redo för barn, men vilken lögn. Vi är mer än redo. Men man vill ju inte göra sig sårbar genom att erkänna att man försöker men inte lyckas! Jag vet att jag med 100% säkerhet har en jobbig resa framför mig, min största rädsla är att det ska slita sönder våran relation. Och det är det sista jag vill. Men ofrivillig barnlöshet kan ta fram dom värsta sidorna hos båda parter .. det har jag sett förut.

3 oktober 2011 23:54

Aradil

Åh, vill skicka dig en stor varm kram full av omtanke. Blir så ledsen varje gång jag hör att vi är så många som tvingats gå igenom sådant här. Jag och min man förlorade vår son i april i år och nu försöker vi bli gravida igen. Något som inte verkar vara lika enkelt denna gång. Jag håller tummarna för att ni snart ska få ert efterlängtade plus. Ta hand om varandra och än en gång - kram!

Sandiies blogg

En jobbig resa.

Kommentarer