Oacceptabel förändring
I min umgängeskrets, bland mina kollegor, hos mina föräldrar och syskon är det totalt oacceptabelt att vilja gå ner i vikt om man redan är normalviktig. Men jag försöker inte bli benig, utan jag vill gå från högre normalvikt till lägre normalvikt. Jag vill gå från högre fettprocent till högre muskelprocent. Jag försöker gå från viss vantrivsel till trivsel och från oändligt stillasittande till aktivitet.
Idag vägde jag 55,9 kg till mina 164 centimeter. Fullt normalt. Men de där 55,9 kilona har knappt en muskel i sig. De där 55,9 kilona är där helt av sig själv och mår inte ett dugg bra. Så nu börjar striden, och jag har satt mina delmål med 1-2 veckorsintervaller och planerar lägga till goda vanor och ta bort onda, steg för steg!
Är det någon som känner igen sig? Att man inte får vilja omforma sin kropp för att man ju "redan är så fin"?
Gillar
Kommentarer
-
Jo, på tok alldeles för vanligt... tyvärr. Jag misstänker att det är del av "jantelagen" dvs. att du ska inte sticka ut från den invaggade vanligheten. Men du kan! Fortsätt din kamp och Lycka till :)
-
Din kropp, dina val. Visst känner jag igen det där med att "men du är ju så fin som du är"-köret. Ja, det kanske jag är. Men jag har en vision om att kunna göra saker, klara saker som kräver en stark och uthållig kropp. En kropp med muskler grejar det. En mjuk och lite mullig kropp gör det inte. När jag förklarat att fettet inte bidrar till det jag vill kunna göra, det är bara barlast jag släpar på, brukar de flesta tystna. För mig handlar det mer om prestation än utseende och trivsel, de tkanske är lättare att hålla besserwissrarna borta då?
-
Tack LadyG och Krusmor för era kloka ord. Mitt handlar egentligen om samma som för dig LadyG - prestation. Jag behöver starka muskler och lite fett om jag ska kunna utveckla mig i klättringen, och det skadar inte för poleträningen heller! Men det handlar också om utseende och trivsel, men den delen får jag hålla tyst om :)
-
...och varför ska man behöva förklara så mycket för folk runt om kring?! Nä, stå på dig. Lyssna till din kropp och framförallt; tyck om dig själv :) Kram
-
Nyfikna kommer alltid att fråga mer än de borde, man måste i princip ha ett bra svar som får tyst på dem även om man egentligen inte borde behöva förklara så mycket. De som är värst ger sig inte även om man står på sig, iaf har jag varit med om såna som bara inte fattar att deras nyfikenhet är ovälkommen och deras råd ombedda. Tröttsamt, men det är som med maten (vegetariskt verkar röra upp många känslor) eller alkoholen (valet att inte dricka alkohol). Sånt ska också stötas och blötas och diskuteras, vare sig jag vill det eller inte. Då är det rätt skönt att komma till Matdagboken, för här är det väldigt få som bråkar om saken. Vi är alla olika, men drar åt samma håll ändå. Olika vägar, samma mål
Logga in för att skriva en kommentar.