Lång, långsam distans...

Nu har det gått en vecka med lågkolhydratkosten. Jag kan konstatera att huvudet har hunnit ikapp, så idag har jag faktiskt känt mig som vanligt. Jag är som sagt novis när det kommer till detta och kroppen/hjärnan lär mig något nytt om mig själv varje dag - Idag har jag för första gången känt hur kroppen säger ifrån när jag överätit fett. VH hade till frukost gjort en ubersuperomelett mit extra alles; 6 ägg, ett paket bacon, lök, grädde,champinioner och som grädde på moset - 50 g grönmögelost alltihop stekt i generöst med smör (mängden avser 2 pers). Två tredjedelar in i omeletten var jag mätt och borde ha slutat, men uppfostran sitter i och man äter det man fått på tallriken. Det tog stopp! Jag fick ett lätt magknip och ett svagt illamående. Kroppen sa "-Nu, killen, äter vi ingenting på ett tag, va!" Mättnadskänslan lade sig så småningom och övergick till det här stadiet av ohunger som är så nytt och fantastiskt för mig men det var en nyttig läxa: När du inte är hungrig - ät inte... Vädret var ju fantastiskt så vi beslöt ta en långpromenad för att bättra på solbrännan. VH var riktigt pigg och det slutade med att vi var ute i hela en och en halv timme och gick en sträcka av 8 km. Det gick faktiskt rätt långsamt jämfört tempot vi brukar hålla, man undrar ju om det bara var väglaget eller om fettkosten gör att man automatiskt tar det lite lugnare.

Kommentarer

20 mars 2011 17:15

MissMullig

Härligt att hjärnan är med i kosten nu. Men vilken jätta frukost du försökte dig på*L* 2 ägg som bas räcker till en omelett iaf för mig
20 mars 2011 17:23

TotteU

Mja, det var ju både jag och hustrun så ska man vara noga var det "bara" tre ägg som bas. Men jag har alltid älskat frukost; jag kan inte begripa hur folk kan börja sin dag utan frulle.
20 mars 2011 17:36

MissMullig

*L* sant men det var ju en del annat med i som mättade*L*. Omelett står man sig på bra

Logga in för att skriva en kommentar.