överstruken
för jag njuter ju inte av det. jag njuter inte av tanken på att kräkas, äta tills jag kräks, äta så mycket att jag vill kräkas eller ens bara äta.
fast där finns ännu vanan kvar, att jag ändå äter för det var ju nåt iallafall. nu är det inte nåt, men jag äter ändå.
det är okej. ett steg närmre befrielsen. jag förstår inte vad jag håller på med. det finns så mycket i det här som inte går ihop med min moral, mitt leverne, vad jag vill för andra, vad jag vill för mig.
men nu håller jag ju på att sluta bry mig. och det tycks vara det enda sättet för att få det här att funka.
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.