icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag skriver väl om allt möjligt, har sällan en röd tråd (Mja, det torde möjligtvis vara känslor då kanske)
men oftast handlar det om drömmar, idéer, viktminskning och matlagning.
5 mars 2014 13:02
9

Det här med cancer..

Att prata öppet om cancer är väldigt svårt för många och faktiskt ett lite snårigt ämne att ta sig an om man är utomstående kan jag tänka mig. I min familj har vi i snart 20 år upplevt, haft, behandlat, hanterat, bearbetat och försökt accepetera cancer. Sistnämnda är nog det svåraste. Att acceptera att kroppen är full av cancer, att "vara" cancer istället för att bara "ha" cancer - operera bort - och sen bli frisk ifrån cancer. När behandlingar endast stannar upp och håller tillbaka. Att accepetera att den aldrig försvinner förrens då kroppen stänger av och själen lämnar livet. Det är tufft.. Men det går. Att prata med min mamma och vara nära henne så ofta jag kan hjälper mig och henne att hålla oss positiva. Vi delar det mesta i livet, vi stöttar varandra när det är hårt och glädjs tillsammans när allt är härligt. Att följa med på läkarsamtal och röntgensvar, att hälsa på på behandlingshem och hjälpa till att hitta lösningar på bekymmer eller jobbiga tankar stärker vårt band. Vi kan alltid prata om vad som händer jag och hon. Vi är de i familjen som lägger korten på bordet inför varandra och har alltid gjort så genom livet. Jag älskar att hon är min bäste vän, därför smärtar det så att veta att hon inte kommer att finnas kvar så länge som jag önskar. Men det är just i den känslan som jag tar upp min sorg och omfamnar den. Det är i de tårarna jag vet att det är idag och tiden just Nu som betyder allra mest för oss. Så känner jag. Jag värnar om varje stund vi ses, varje promenad vi tar tillsammans och varje samtal om döden och livet efter vi har. Det är befriande att släppa taget om det som känns så ofattbart skrämmande och hemskt och bara dela med sig av det till varandra istället för att låta det kväva mig. För det gör det annars, sorg och ilska äter upp en snabbare än vad en cancer gör. Tänk ett besked följt av ignorans och försök till att förtränga, tänk vad det måste skada själen? Att dölja för andra vad man sörjer mest i hela livet, fy vilken fruktansvärd tyngd att bära alldeles ensam. Hennes cancer går inte att bota längre, den går inte att operera och inte att stråla. Därför sparar vi nu på medicinerna tills då det spridit sig mer, förhoppningsvis inte förrens om väldigt länge men kanske redan om 3 månader. Då har vi iaf 3 mån på oss att samla styrka och livskvalite tills nästa tunga medicinering sätts igång (läkaren resonerade som så att kontinuerlig medicinering skadar mer än vad den hjälper). Jag köper det. Men väljer ändå att måla upp hoppet om att ha henne hos mig länge, länge. Det ligger nog i ett barns natur att inte vilja skiljas ifrån sin ende förälder, hur vuxen man än blir.

Gillar

Kommentarer

  • 5 mars 2014 13:15
    Dorisa
    Det är guld alla dessa minen ni skappar nu, att bära med dig ivardagen sedan. Min mamma lämnade mig 2007 ! Känner mig så tacksam att jag fickvaramed henna varige dag, det sista sexmånadern. De
  • 5 mars 2014 13:53
    stea
    Stor kram till er vet hur jobbigt det är att vara närstående och hur hjälplös man kan känna sig ..men det bästa man kan göra är att finnas där
  • 5 mars 2014 15:50
    Rogann
    Kram till er!!!
  • 5 mars 2014 15:50
    Rogann
    Kram till er!!!
  • 5 mars 2014 16:13
    Linnex
    Cancer är knepigt och dubbelt upp när den är total. Jag har oxå sorg över min mammas cancer och ännu vet jag inte hur länge hon har kvar men jag hoppas att hon får uppleva sommaren. Tyvärr jag har ingen välfungerande relation med min mamma, hon har svårt att möta mig som jag är idag. Eftersom jag idag är vuxen blir hon som ett grinigt barn om hon inte får som hon vill. Det skapar svårigheter då jag inte kan göra allt, även jag har ett liv och dessutom bor jag väldigt långt bort ifrån henne. Men i samtal som jag gå i 1 gång i veckan, där kan jag ventilera min sorg och då inte enbart den om cancer och att hon ska dö. Där ventilerar jag även det att jag inte haft någon mamma i den meningen som många andra, inte någon utav mina föräldrar har egentligen varit just föräldrar. Sen är jag ändå så oerhört glad över att just dom är mina föräldrar och jag älskar dom för allt dom gjort efter sin egen förmåga. Hepp pepp
  • 5 mars 2014 16:31
    svalu
    Tråkigt för dig, din familj och anhöriga. Det är inte lätt att hantera, det har du så rätt i. Jag hoppas du orkar vara stark för din mor. Massor av peppningar.
  • 5 mars 2014 19:54
    lenaek
    Kram till er!
  • 5 mars 2014 20:17
    rumpmas
    Jag blir imponerad av det fina och vackra du beskriver. Att kunna vara så ärlig mot sig själv och mot varandra när det gäller livshotande sjukdomar och döden är det inte många som har förmåga till. Så otroligt stark du verkar vara och vilken trygghet för din mamma. Jag hoppas verkligen du får stöd från annat håll. Jag träffar många människor på mitt jobb på iva som drabbats av akuta sjukdomstillstånd, olyckor eller långt gånget sjuka samt anhöriga till dessa. Vi försöker stötta dem så gott det går hos oss men även försöka hjälpa anhöriga att få en kontakt utanför sjukhuset, tex kurator. Hoppas ni får en bra sista tid tillsammans utan alltför mycket fysisk smärta och lidande. Massor av styrke kramar till dig och din mamma. 💕🌷💕
  • 6 mars 2014 11:16
    blifast
    Tack snälla allihop för fina ord, det värmer verkligen! Man är nog ganska ensam i detta trots allt. Det märks så väl när jag tar till mig varje bokstav av stöd ifrån er, det vände faktiskt mycket av det ledsamma under gårdagen. Så stort tack igen till var och en av er. Ni är verkligen fina människor. Dorisa, Linnex, tack för att ni delar med er av era känslor och er erfarenhet i detta.. Vi är ju långt ifrån ensamna om att vara i en sånhär situation, det är ett som är säkert. Jag vill också säga att jag gärna lyssnar om ni vill prata. Det är en jäkla skit att vara i, så precis som det [FET]rumpmas[/FET] skriver så är stöd a och o tror jag.. (tack för dina kramar och goa ord, det måste vara tufft att se så mycket känslor varje dag på jobbet. Att ta kontakt med kurator är en väldigt bra ide som jag tror skulle hjälpa mycket de dagar jag inte själv orkar hålla uppe och ihop familjen. Bra verktyg kan man aldrig få för många av). STOR KRAM till er allihop, jag hoppas verkligen att ni får en jättehärlig dag och mår bra.

Logga in för att skriva en kommentar.