icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag skriver väl om allt möjligt, har sällan en röd tråd (Mja, det torde möjligtvis vara känslor då kanske)
men oftast handlar det om drömmar, idéer, viktminskning och matlagning.
3 september 2011 09:34
4

Dr Dahlqvists böcker och hur det blev som det blev..

Nu har jag läst ut hennes två första böcker, den saxad ifrån bloggen och sedan uppföljaren. Och bloggboken fick jag till slut lägga ifrån mig då det liksom bara blev upprepningar på sånt hon redan skrivit flera gånger. (blir nog lätt så när man skall göra en bok av någons personliga blogg, då man ibland kanske vill upprepa sig för att pointera något - men det funkar inte riktigt i en bok där man väntar på förnyelse och uppföljning) Den andra boken däremot var så bra och full av tips och Bra information (samt personers egna erfarenheter från lchf) så den läste jag ut på 1,5h! Där gav hon råd till den, liksom jag, har stannat alternativt börjat pendla i vikt på lchf. Mitt sätt att tackla detta bör vara att ta bort fler kolhydrater och om detta inte funkar - strypa kolh helt för ett tag. Tills jag nått min målvikt. Når jag inte målvikten innan januari då kan jag nog känna mig nöjd med hur jag ser ut och hellre satsa på mer träning (jag tränar styrkedräning/tyngd 4 dgr i veckan iof.. om jag skall få snygga resultat av det måste jag ha kolhydrater för att bygga upp och orka. det säger tillochmed Annika Dahlqvist själv så det är jag införstådd med. Men om man som jag är "nykter" sockerberoende och inte klarar kolhydrater som sådana utan att bara äta och äta så får jag nog ändå för min egen hälsa och mentala hälsas skull hålla mig till lågkolhydrat..) Det stod mycket bra i den boken.. Jag förundras över tanken att äta lchf och inte alls träna någonting. För det behöver ju inte lchf:are egentligen - [FET]inte för att nå viktnedgång[/FET] alltså! Sen behöver ju alla såklart motion för hälsans skull. Kroppen och huvudet mår bättre av att röra på sig. Såklart. Jag hade aldrig klarat av att försöka gå ner i vikt och inte träna på gymmet.. det känns som att jag inte hade gjort mitt bästa då.. Det känns också som att jag hade failat alla de veckor jag kanske hållit mig strikt i maten, men ändå inte gått ner. Då hade jag garanterat blaimat mig själv och sett orsaken till vikten i bristen av motion. För det är så det har funkat genom alla år. Jag har ätit diet efter diet men aldrig rasat i vikt. Jag har mina stora dallriga lår och hängiga degiga hjärtmage nu pga att jag aldrig rört på mig i min uppväxt. Jag har varit en jäsande kolhydratsklump <:( Förra veckan ringde min mamma mig och berättade att hon minsann var orolig för mig och min kost, för nu skullehon då berätta att den där fettdieten inte var nåt att ha. [FET]"Dr Dahlqvist har ju fått diabetes!!! PGA LCHF!!"[/FET] - [KURSIV]vilket ju såklart var skitsnack, men jag höll mig till magkänslan och svarade att det kunde vara åldersrelaterat eller whatever, att det snarare är synd om personen om det stämmer, och att jag mår bäst så som jag äter nu. mentalt och i magen.[/KURSIV] Det gick några dagar och vi pratade inte alls, det satte ju hjärnspöken i mig såklart det hon sa. [KURSIV]Skulle detta sätt som får mig att leva lugnt och fint utan skjutande blodsocker men med en ändå glad och mätt mage få mig sjuk?[/KURSIV] Därför gick jag och lånade dessa böcker på bibblan. För jag ville förstå allt med kärl och åderförkalkning, kolesterol och allt annat motsägarna kommenterar med. Igår efter läsningen hade jag och min mamma bestämt oss för att ses, jag ville så gärna berätta för henne att jag måste få leva som jag gör nu och att jag trivs bäst såhär. Att ingen annan mat har fått mig att må såhär lugnt och fridfullt.. Då började mina ögon tåras och jag fick inte fram ett ljud. Hon undrade såklart vad som hänt och varför jag blev så ledsen.. jag blev förvånad över att det var så laddat inom mig, men med närmare eftertanke så förstår jag ju att jag är ledsen på min mamma som låtit mig bli så stor. Det låter elakt, men jag är ärlig. Jag blev skolans största tjej på närmare 100 pannor innan jag ens fyllt 15 av en anledning. Och den anledningen var margarin i ofantliga mängder, corn flakes, skogaholm, sockrad fil, pommes, kolovis med lösgodis varje vecka, chipsgömmor, cola och cider, pizzor på helgen, mcdonalds när som helst och egengjorda sockerkakssmetar when ever jag kände för det. Det fanns ingen hejd och jag visste inte bättre så det fortsatte tills jag tog tag i allt. Förstod att det måste få ett slut, och det slutet har jag efter 10 år äntligen nått Nu. Med lchf! Att personen som enligt min dumma hjärna är mig skyldig en ursäkt för vad jag får plågas med varje dag och minnena av alla de dagar jag grät i skolan på grund av alla elaka ungar, att just den personen som jag älskar mest i hela världen i [KURSIV]min hjärna[/KURSIV] kunde ha hjälpt mig så mycket tidigare men aldrig gjorde- att just [FET]den[/FET] personen ringde och "minsann skulle berätta att LCHF är ren skit" gjorde mig så ledsen på så många plan att det liksom bara blev för mycket.. Hon vet att jag kämpat, för hon har kämpat precis brevid mig genom alla år.. Och hon vet att vi hade riktigt taskig mathållning hemma när vi var små, dels pga att vi var ensamma och fattiga, dels pga att information om hälsosamma matvanor och hälsorisker inte nådde ut till den skogsdelen av Sverige som vi bodde i (eller så hörde vi den bara inte). Ändå har hon aldrig sagt förlåt.. Idag vet vi ju bättre.. Idag vet hon att allt socker från att jag var liten fuckade upp min hjärna så pass mycket att jag nu är beroende och måste kämpa med denna helvetes-skit varje dag resten av mitt liv.. Det kanske få räcka med att jag har förlåtit mig själv. Att jag idag vet vad jag inte mår bra av och att jag skall ta hand om mig själv, värna om min hälsa och fortsätta klampa framåt för att en gång för alla (för helvete) nå mitt viktmål!! Ursäkta franskan, men jag måste peppa mig själv nu. om 20min är det långpromenad med två tjejkompisar på schemat och jag ska svettas ur mig alla tankar och bara sväva hem sen. Med gott samvete och ett par lättare axlar ;)

Kommentarer

  • 3 september 2011 09:40
    gittan52
    Så bra skrivet! Hoppas du njuter av promenaden, för under den kan du nog rensa ut dessa tankar.
  • 3 september 2011 09:45
    blifast
    Tack snälla, det skall jag göra!
  • 3 september 2011 10:16
    Aradil
    Tack för att du så öppet delar med dig av dina känslor och tankar kring både maten och uppväxten. Tråkigt att din mamma inte vill stötta dig i ditt val av kost, men det viktigaste är ju att du själv vet vad du mår bra av och att du har bestämt dig. Trist också att rubriksättarna hoppar på Annika D så fort de får en chans. Det är ju inte alla som bryr sig om att ta reda på vad som egentligen ligger bakom rubriken. Hoppas ni får en trevlig långpromenad!
  • 4 september 2011 10:25
    blifast
    Tack snälla, Aradil! Ja det är himla trist att det blir så. Men så är det väl med allt som skiljer sig ifrån det som blivit mainstream eller allmänt känt i samhället. Att äta som "förr" verkar vara förträngt för många. Promenaden blev härlig och en timma flög förbi! Önskar dig en fin Söndag!

Logga in för att skriva en kommentar.