Jahapp.. (OBS! läs inte, detta är pure deppighet)

Det är väl så jag känner just nu.. Jag trodde att den vitala delen till att jag mår dåligt skulle lösa sig men imorses blev det ett steg tillbaka igen. Det kommer väl att lösa sig antar jag, fram tills dess får jag behandla kunder hemma och det känns ju okej det med, iaf så länge. Jag har mått illa alla dagar i veckan varje vaken timma så på lördag morgon har vi bestämt oss för att jag ska ta ett gravtest :) Sen att jag gått upp nästan fyra kilo har förhoppningsvis med det att göra, men min första tanke är nog ändå att det är mina stresshormon som fuckar upp det för mig och vägrar släppa loss fettet. Jag har en känsla av att LCHF inte funkar exemplariskt ihop med för mycket stress. Det känns liksom som att jag bara store:ar här nu. Hamstrar på mig.. Iaf. jag får veta hur det ligger till om två dagar. Fram tills dess ska jag bara försöka må bra. Men jag har blivit asförkyld så näsan rinner och jag snorar mot min vilja, ögonen bränner och ångesten klappar mig på kinden duktigt varje gång jag kanske funderar på att ringa in och sjukskriva mig. Sist gång jag gjorde det fick jag en utskällning av min chef "det var helt otroligt - NU IGEN??!" fick jag höra. Det är hon som är helt otrolig. Trots att hon är gravid och bör vara snäll och glad (det är min syn på graviditeter, att man är lyckligast i världen trots att man mår skit) så är hon tvärt om. En sur och bitter och så jävla okänslig tjej att jag tappar hakan flera gånger i veckan. Ingen finess över huvud taget. Kan varken ta kunder eller anställda på ett korrekt sätt. Men så är hon chef och jag hade aldrig för mitt liv bytt jobb med henne, hon har ju hundra såna som mig under sig som hon innerst inne vet tycker illa om henne för att hon gör sitt jobb. Iaf. sidospår. Ellera.. allt känns som sidospår för mig. Jag tänker på något som går in i något annat, och så rullar det på. Jag ska be om ledigt nästa jobbhelg, eller bara ta bort dom dagarna, att jag inte vill jobba. Pallar inte.. Det är för mycket.. fast ändå bara 8-9h när jag väl jobbar.. men a. dom här 6 dagarna i rad jag kör varannan vecka tar verkligen musten ur mig. Därav att jag nu sitter här sjuk - igen. Jag kan inte sluta tänka på att köra eget 100%, och hur jag skulle må då.. Jag vet ju att vi är i barnatankar och därför känns det inte optimalt att starta igång nu. Men varje dag som går på mitt arbete tär liksom, jag vantrivs inte direkt men när det väl går bra så säger jag JA till allt känns det som. Jag öppnar och jobbar länge, jag stänger och börjar tidigare - för att jag vet att det behövs. Jag vet stressen av att det är en man kort och att någon bara MÅSTE komma in! Å andra sidan är det inte jag som får betalt för att hantera den stressen så det bör heller inte vara jag som mår dåligt över det. Jag har rätt att säga nej, det vet jag. Men om jag säger nej Jämt så får jag inget som helst gehör när jag själv kanske skulle behöva en gentjänst. Som nästa helg till exempel. I såfall är jag ledig tre helger i rad.. och det känner jag hade varit härligt. Jag måste bara ta tag i det. Säga till. Fråga. Fan vad hönsad jag känner mig <:( Jag vill bara vara ute.. funderar på att göra mig iordning och bara gå ut och gå till jobbet i lugn takt och fundera på vägen.. min puls går upp av bara tanken att genomlida den här skitdan med snorig näsa och glansiga ögon. Usch!! men samtidigt vet jag att det är jag själv som bestämmer hur min dag blir, den kan likaväl bli fin och fridfull - men med en snorig näsa.. Jag ska försöka tänka positivt. Det går nog enklare nu efter att jag fått skriva av mig lite. Gillar min blogg här, det är skönt att lämna av sig lite skrot när det tynger för mycket.

blifasts blogg

Jahapp.. (OBS! läs inte, detta är pure deppighet)

Kommentarer