Tidningshets, folkhemsfel och sidospår; tillbakablick

Det är ju för komiskt hur media hetsar till förändring lagom till sommaren.. Eller strax efter Jul, eller kanske veckorna före semester. Eller strax efter Påsk. Visst är det så? Efter varje helgfirande som är svensk ihopkopplat med middag och familjetid vid ett middagsbord tillsammans så ska vi kämpa oss ned i vikt igen - fort som attan och med alla medel som går att hitta på. Tidningarna menar att det är dags att röra på döfläsket och få bort ångesten med hjälp av att bara punktera pubblan och GÅ. NER . I . VIKT!! [FET] - hur blev helgdagarnas mat huvudproblemet för hela Sverige? - när förändrade vi våra matvanor såhär snett? - sen när blev en helgdag eller semester förknippad med ÄTA? [/FET] För det är i varje fall så det fungerar i min familj och i min hjärna. Boken [KURSIV]"Hjärnkoll på vikten"[/KURSIV] hjälpte mig ta ett ordentligt och härligt kliv mot en trevligare vardag och matrelation. Men min inställning till mat sitter djupt rotad och kommer ifrån generationer bakåt av just familjetid och trevliga middagar tillsammans. Någonstans blev det påknuffat lite för hårt, av lite fel anledning och med ett vridet tryck som fick oss att tappa kärnan och liksom sikta mot att uppnå något annat. Något destruktivt. [KURSIV]Om man varje dag varje vecka i månaden året om bantar och tänker på mat och vikt och ständigt gör fel val och alltid går runt med dåligt samvete hängande över axlarna så kan jag också köpa att man passar på att äta sig från vettet de få dagar det är allmänt "ok". [FET]Högtidsdagar.[/FET] Våra midsommaraftnar, julaftnar, påskaftnar och nyårsmiddagar. Har jag glömt någon? [/KURSIV] Jag minns när jag var liten och jag fick min julgåva av min mamma och min plastpappa Raymond. Det var en återanvänd 3-liters glasspaket fylld med smågodis. 3 liter. TRE! och ingen var lyckligare än jag, såklart. Jag undrar så vart det gick snett, vartifrån vi fick hysterin ifrån? Var det Sue Ellen i Dallas som vaknade vacker varje morgon och satte galler i huvudet på 80-talisternas alla mammor? Var det snabbmatens intrång i våra svenska familjehem med dess TACO`s och microvågsugnar? Är det Malaco och Ahlgrens Bilar jag ska sikta min atombomb mot? Jag är förvånad över hur fort allt gick från att jag lärde mig gå till att jag själv kände hur fel det var med min stora mage som liksom guppade runt omrking bland barn vars magar var smala och knän knotiga precis så som de ska vara när man är liten. Jag var inlindad i ett mjukt skyddande lager från omvärlden, det var trevligt att aldrig frysa och bara de allra elaka barnen vågade sig på att reta mig, de andra barnen tordes inte när jag var större än de flesta. Oftast lös min snällhet igenom och gav mig fler vänner än ovänner. Så har det nog varit hela livet. Som tjockis måste man överprestera det som visuellt drar ner snittbetyget, då blir man antingen snälls, komiker eller om det vill sig riktigt illa; en mobbare. Jag lever lycklig över de fina barnaminnen jag har även om de tråkiga finns kvar i periferin. Jag tänker inte så mycket på sånt längre, men däremot känns det alltid trist när jag märker att problemen med de flestas matvanor liksom är så jävla dåligt körda i bott! Jag kan inte för mitt liv förstå hur lättlurade och pengaorienterade vi är. Jag växte upp i en fattig familj, min mamma var ensam trebarnsmamma och inte påläst på ekonomiska tillägg utan kämpade på inom vården för att fixa fram OK mat större delen av månaderna. Men till slut spricker kassan och då har man inget annat val än tänka kvanitet före kvalitet. Särskilt inte när de små älsklingarna till barn på gränsen äter en ur huset. Vi brukade storhandla på en stor Willy`s ca 2 mil utanför vår lilla by där vi bodde och det var alltid med sug i magen jag stod vid sidan av vagnen och tittade upp mot kassörskans ihopknapprande. Priset sköt i höjden och min oro med den. Jag minns att jag vid ett tillfälle liksom bara sprack och flämtade fram "har vi råd mamma????" vilket såklart generade henne väldigt.. Jag blir rörd när jag tänker tillbaka på de delarna av min barndom, det blir så uppenbart att jag var ute och nosade på sidovägar redan då. Att det inte var så konstigt att min förhållande till mat blev skevt och jävligt jobbigt att ta itu med. Jag tror inte att ungdomens år av berg och dalbanor nödvändigtvis behöver förstöra ett helt lev bara för därför. Jag tror hellre att det kan bana en god väg för stora upptäckter i livet. Att den ångest och ledsamhet, oro och frustration kan bli en fin egenskap att kunna spegla fler känslor och intryck. Verifiera eventuella errors och hitta vägar runt omkring farozoner. Jag älskar att små barn är så rena och smarta. De är de bästa människorna på denna jord och de ska vi verkligen göra vårt allra bästa för. När jag får barn så ska jag ta hand om de med de bästa råvarorna till matlagning om det så betyder att jag får tvätta samma troser till mig själv varje dag i veckor då mina pengar gått till bra mat. Mitt gymkort blir ersatt med löprundor och utegympa på eget håll till förmån för barnens aktiviteter och helgdagar och kalas representeras inte som någon tillflykt eller frizon utan kommer att handla om familjetid och kärlek till varandra istället för krubb och överjästa magar som efterrätt. Det skall få vara härligt före, under och efteråt helt utan ångest eller dåligt samvete för att man tryckt i sig för mycket. Undrar hur man skapar allra bästa grund för sina barn till att få en sund och lugn inställning till mat. Kanske gjuter man den grunden redan vid amning? Får barnet bröstmjölk så ofta och mycket den vill kanske livsångesten går bort och ersätts med ett härligt lugn i den lilla, precis som Anna skriver i barnaboken? [FET]sidospår.[/FET] Jag vill så gärna att jag skall hitta mig själv till ett hundra procent innan dess så att jag inte skickar vidare mina trista förhållningssätt till min självbild och gamla matmönster till mina egna små älsklingar, när de väl vill dyka upp i mitt liv. <3

blifasts blogg

Tidningshets, folkhemsfel och sidospår; tillbakablick

Kommentarer