icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag är en 31-årig föräldraledig mamma som i början av sommaren äntligen började kämpa mot min övervikt!
Då låg mitt bmi på över 34...nu ligger det närmare 22.

Idag är drygt trettio kilo borta så överviktig är jag absolut inte längre utan nu är det de sista "skönhetskilona" jag försöker få bort.
15 oktober 2010 09:58
3

Varför är jag här...min vikthistoria

I början av maj 2008 vägde jag kring 55 kg men tyvärr gick min pappa oväntat och snabbt bort och halva min värld slogs då i spillror. Jag ( liksom resten av min familj ) tröstade oss mycket med mat och det plus att fick jag ny medicin som gjorde att jag tappade mättnadskänslorna gjorde att jag gick upp en hel del men höll mig kring 61-63 kg efter det ( slutade med den jävulska medicinen dock )

Drygt ett halvår senare i december träffade jag min sambo och blev upp över öronen förälskad!! Vi flyttade ihop efter bara ett par dagar och det dröjde inte länge tills de obligatoriska "sambokilona" infann sig.
Nu helt plötsligt vägde jag runt 65-67 kg och började känna att jag inte riktigt trivdes längre....försökte skärpa mig lite med maten men jag bara fortsatte att öka i vikt!!!....förklaringen heter Johannes och är 10 månader gammal nu hihi

Under graviditeten släppte jag dock ALL kontroll och åt vad jag kände för....typ choklad och mcDonalds *suck* Hade dessutom jävligt ont så jag rörde mig knappt heller så strax innan förlossningen stod vågen på 95 kg!!! Jag är 157 cm lång så att väga över 90 kg är jäkligt mycket! Önskar jag kunde säga att sonen vägde 10-20 kilo när han föddes men han var bara en liten plutt på 3400g haha
Men lite vikt försvann iaf första tiden...lite drygt 10 kilo.

Så nu stod jag här 157 cm lång med en vikt på över 80 kg. När jag såg korten från sonens dop så började jag gråta. Kunde inte fatta att tjejen med de där feta armarna och dubbelhakan var jag!

Några dagar senare måndagen den 31:a maj bestämde jag mig för att faktiskt göra en förändring och inte bara sitta hemma och gnälla och vara olycklig.
Jag började räkna kalorier och har sen dess ätit ca 1300kcal/dag. När jag var nere på drygt 70 kg vågade jag äntligen mig in på friskis&svettis och har sen dess lagt till träning i min vardag  vilket gör jätteskillnad på min kropp, min hälsa och mitt mående.

Idag väger jag 60 kg och mår så otroligt mycket bättre än jag gjorde för bara ett halvår sen. Det handlar inte bara om att jag känner mig snyggare för att jag blivit "smal" utan min ork och mitt humör är helt annurlunda. Jag orkar leka med grabben på ett annat sätt, jag sover så otroligt mycket bättre vilket gör att jag är inte den där lättirriterade pms-kärringen konstant och mitt självförtroende är på topp för jag KAN faktiskt säga att jag är en hälsosam förebild för min son och för andra.

Jag har fortfarande 5-6 kilo att gå ner för att nå min målvikt och sen kommer ju den stora utmaningen...att hålla den vikten! Men jag känner mig inte orolig, bara förväntansfull.

Det var min vikthistoria...

Kommentarer

  • 15 oktober 2010 10:02
    MrsMoss
    Grattis till din viktnedgång hitills!! Du kommer säkert klara av de sista kilona du vill gå ner, du verkar peppad! Skickar några tankar till dig och beklagar din pappas bortgång, jag vet precis vad du går igenom, även om det var snart 11 år sedan för mig. Kram!!
  • 15 oktober 2010 10:21
    Wow vilken fantastisk resa du gjort! Du kommer att klara dina sista kilon galant. Varmt grattis och fortsatt lycka till! "Peppkram"
  • 16 oktober 2010 14:49
    Fantastiskt!!! Grattis till viktnedgången o lycka till med resten - det kommer gå som smort! Du har hittat motivationen så detta klarar du galant! Grattis än en gång o peppkramar till Dig! =)

Logga in för att skriva en kommentar.