26 januari 2013 18:56

ensam och förtvivlad, med stigande panikkänslor.

maten går bättre när jag inte hinner tänka. tyvärr är det bara negativa saker som jag har att tänka på nu. åt 5 kastanjer och 2 dl wokad blomkål med smör imorse, sedan har jag inte ätit mer idag. åt en godis nu. ska inte äta mer, orkar inte. vill bara gråta. måste hålla mig stark . har flyttat till ny stad, tänkte börja läsa till lärare men när jag väl kommti ner, och tackat nej till övriga alternativ, så visade det sig att utbildningen var fel. lång historia. fick en plats istället på teoretisk filosofi som jag började, några dagar sent. nu sitter jag och tampas med den första texten, grundkurs-nivå, som är så otroligt svår. jag har på två dagar klarat av två sidor. texten innehåller tjugo sidor och jag msåte vara färdig imorgonkväll. det finns en massa annat jag har at göra också, läsa anteckningar från föreläsningar och annat. jag har inget boende. jag bor i en bekants kontor, men det går inte så länge till. det är ett konstant spring genom detta kontor som är länken mellan min väns sovrum och kök. det är otroligt grisigt här, så att jag får äckelkänslor, och jag har ingenstans att lägga mina saker, alltså inte ens typ strumpor. allt ligger i en röra i väskan. jag hade räknat med att få extrajobb på mitt gamla hemköp där jag jobbade för många år sedan, men fick inget då jag ringde idag. jag inser att det inte kommer vara möjligt att ta ner min häst varken ekonomiskt eller tidsmässigt. den hästen är mitt ALLT, ska jag spendera fem år här utan honom så är det en enormt förlust för mig. jag lyckades i all förtvivlan och ensamhet vara otrogen i förrgår, första gången i mitt liv och något jag aldrig trodde skulle hända. det innebär att min man som väntar i senegal på att få komma till mig (uppehållstillstånd) garanterat kommer göra slut. det är det enda krav han haft, att jag inte går till någon annan. han är en man som står vid sitt ord, och han har sagt att han är borta om jag gör något sånt. jag vet att jag förlorat honom. han har varit min fasta punkt, och motsägelsefullt nog så tror jag att jag var otrogenpå grund av att han inte är med mig nu när allt är så svårt. jag är van vid hans lugna famn, och sökte mig instinktivt till en annan famn i rena desperationen. han kommer vara i senegal i fyra månader till. för några månader sedan bodde jag nära min familj, tillsammans med min man, i en fin liten stuga i en lugn natur. jag fick vara med min älskade häst varje dag, och försörjning var inget problem. jag jobbade och pluggade och klarade allt bra. nu sitter jag fast i en ny stad, ingen försörjningsmöjlighet förutom mina studier jag antagligen inte kommer klara av. inget boende, inga vänner, ingen trygghet. min relation är förlorad, min älskade häst kan jag bara få vara med genom att flytta tillbaks MEN med enorm press från föräldrar att "bli självständig" så är inte det ett alternativ att flytta tillbaks. lägg till en hel del asperger-drag såsom svårigheter med förändringar, enorm känslighet för allt, och konstanta katastroftankar då saker inte är under kontroll. önskar att jag kunde få anorexia eller någon annan enkel utväg, för jag ser ingen annan lösning på detta. FAN. vill bara gråta men kan inte eftersom min bekanta sitter i rummet bredvid med någon kompis, och jag är för artig för att bara gå och stänga dörren plus att dom går fram ocjh tillbaks mellan kök och sitt rum.

Kommentarer

26 januari 2013 19:03

utter

Anorexia är ingen enkel utväg. Önska dig inte det. Om du mår dåligt se till att söka hjälp för det istället för att skaffa dig en allvarlig sjukdom som symptom för hur du mår. I övrigt så tror jag att du kommer att känna dig bättre till mods när du blir lite mer hemmastadgad. Önskar dig lycka till med allt.
26 januari 2013 19:07

emalinea

jag har haft det förr och har fortfarande inte hittat alternativ till problemhantering, därav min önskan. men självklart har du rätt. problemet med hemmastadgad är ju att studierna eventuellt itne kommer gå, och därför är det omöjligt att flytta till ett eget boende eller ens starta något här eftersom csn är min enda inkomstkälla. tack för dina ord, ska tänka på dem om några dagar då jag kanske lugnat ner mig lite.
26 januari 2013 19:11

Snuttan7

Skickar en stor kram, förstår din panik o frustration. Kram Sandra
26 januari 2013 19:16

mormor55

Styrkekram <3
26 januari 2013 19:18

gittan52

Lite funderingar jag får när jag läser dina rader: Vikten och hälsan är en sak, studier och relationer en annan. Även om de kanske hänger ihop. Som jag ser det så behöver du "landa i dig själv" innan du involverar en man i ditt liv. Du kan inte hänga upp dig på honom! Du ser tillbaks på en tid när du mådde bra, studerade, hade din häst nära mm, är det dina föräldrar som får dig att inte återvända? Önska dig inte anorexia för guds skull utan ta eget ansvar! Om du har "asperger-drag" vad det nu är, sök hjälp! Du vill ju stå på egna ben, eller? Fungerar inte studierna? Stanna upp och ändra inriktning! Jag menar inget illa med mina rader, men tänkte att det kanske kan få dig att tänka till, eller också kan du förklara lite mer för mig ;)
26 januari 2013 19:39

emalinea

Dina funderingar är värdefulla för mig Gittan! Jag söker åsikter och lärdomar som kan hjälpa mig att liksom.. Ja. Klara detta. Så jag är bara tacksam. Jag behöver säkerligen landa i mig själv innan jag involverar en man i mitt liv. Men nu är det ju "tyvärr" så att han varit involverad i över ett år (vi har bara varit ifrån varandra i en månad, då han åkte till Senegal nyligen.) och jag har vant mig vid hans stöd. Men visst har jag många gånger funderat på att jag borde ta mig igenom utbildning och svårigheter ensam, så att jag inte gör mig beroende av en man och dennes stöd. Men eftersom jag antagligen förlorat honom nu, så kommer jag ändå stå just ensam, så kanske var det det som var meningen ändå. Ja, delvis är det mina föräldrar. Jag stod och valde mellan att snabbt som attan flytta och hoppa på studier i vår, eller att stämpla och leta jobb. Min mamma ville inte att jag skulle "dra runt arbetslös på deras gård", så utan tid att tänka igenom mitt beslut så flyttade jag ner för exakt en vecka sedan. Mina föräldrar och även jag vill ju att jag ska få mig en utbildning osv. Jag önskar mig inget hellre än att bli HELT självständig, och försöker med all min kraft ta eget ansvar. Det är därför jag är här. Men det känns som att allt rasar och det är det som är problemet. Jag får stark ångest då jag tänker på hur denna situation skulle kunna sluta. Jag känner mig som föraren som ser hur han tappar kontrollen över sin buss, som åker fortfare och fortare. Och med tanke på hur lätt jag låser mig i ¨ångest när allt biivi "för mycket", så är jag tveksam till att det är en tänkbar lösning för mig att byta inriktning i studierna. Att ligga efter en vecka, att stå utan litteratur, ha missat massor, jag vet inte hur jag skulle klara det. Jag vet ju hur svårt det är redan NU då jag inte ligger uppenbart efter, etc. Förlåt om jag skriver rörigt. Jag är i alla fall tacksam för alla synpunkter och tips. Tack alla.
26 januari 2013 20:23

BillieL

På alla högskolor och universitet finns det en organisation för att hjälpa studenter som av en eller annan anledning har problem med studierna. Kontakta dem på måndag - de kan hjälpa dig! Och det är väl inte konstigt att du känner att allt är för mycket för dig just nu. Du har flyttat, börjat på en ny urbildning, din pojkvän finns inte hos dig och det vardagliga runt dig är inte tillgängligt. Det tar tid att vänja sig vid allt nytt och det är inte alltid lätt. Men efter ett tag så kommer man in i nya rutiner och det som kändes främmande blir hemtamt. Tro mig, det kommer att bli bättre! Men ta hjälp av andra - det måste man göra!
26 januari 2013 22:57

Hejaheja

Anorexia är inte den lätta utvägen ska du veta!
27 januari 2013 00:54

emalinea

jag vill tacka er alla för era fina ord och råd. det har varit min enda tröst och stöd idag, att gå in här och läsa vad ni säger. det känns nästan som att ni sitter här bredvid mig. jag kommer ta med mig lite olika saker. gittan som säger att jag inte kan hänga upp mig på en man-helt rätt. jag saknar självförtroende och känner inte att jag klarar mig själv, bara om jag har någon brevid mig. det måste jag jobba med. och billieL, jag ska göra som du säger. det vore nog bra att prata med någon, studierna är så pass "bärande" i detta att det inte får gå fel, och samtidigt är det just den pressen som gör att det låser sig för mig. är nog bra att prata med någon om det. tack. och hejaheja. du har helt rätt. jag sa det i all förtvivlan, du vet när man bara längtar sig iväg till en annan planet. sedan så har jag ju haft problem med anorexi i mitt liv, och det är faktiskt just genom att se vad anorexin haft för "fördelar" som jag har börjat förstå mig själv och mina behov. när jag fick anorexi så hade jag otroligt mycket som hände omkring mig, och kände en väldigt stor press. anorexin gav mig ett lugn då det skalade bort känslor av stress, och den gav mig också en ursäkt att "dra mig ur" då jag tillslut var för sjuk för att kunna arbeta och ha normala krav på mig. det är därför jag uttalar mig dumt och säger att jag önskar anorexin, för att jag EGENTLIGEN bara önskar att jag kunde "dra mig ur" och slippa krav. lite krångligt att förstå kanske... tack alla. verkligen.

Logga in för att skriva en kommentar.