life is a beach.

idag var vi på stranden, och jag badade för första gången på evigheter. för säkerhets skull badade jag i kjol och linne. min man tog bilder på både mig och båtar och sol, och jag tänkte att det är väl ok med tanke på att man pga avståndet inte såg ansiktet, och att jag ändå hade täckande kläder. men nu när jag såg dem. fy! herregud! jag är chockad, och skäms! jag hade ingen aning om att jag var såhär stor? hur är det möjligt? hur har det kunnat undgå mig? vem tror jag att jag är som INTE svälter mig dag och natt? för såhär kan man inte se ut. blir alldeles förtvivlad. nästan förvirrad. det har hänt någon gång förut och problemet är att all typ av självhat sällan har god effekt på mitt mående och därmed min kost. så, hur ska jag hantera det här? gud, hur ska det gå?

Kommentarer

27 december 2012 21:15

emalinea

haha, jag skrev just en kommentar till ditt blogginlägg, utan att veta att du redan sett mig. det låter som att du pratar om mig! jag är inte heller speciellt överviktig, kanske något kilo, vet ej, men känner mig också väldigt missnöjd med maten. alltså, när jag ätit bra en period så känner jag mig automatiskt mycket finare. undrar ofta vad som döljer sig bakom detta beteende.. varför fungerar det bara inte, som det gör för så många andra? ful, äcklig och väldigt misslyckad, exakt så känner jag mig nu. är på semester utomlands och en vän till min man har bjudit över oss nu men jag tvivlar på om jag orkar masa mig ur lägenheten, kommer bara sitta där och skämmas. jag gillar resonemanget, alltså, att äta fel är ju att göra våld på sig själv, och ingen vill ju göra våld på en liten lockig 2-åring. problemet är ju med alla bra idéer man har, att man verkar glömma bort dem när det väl gäller?
27 december 2012 21:04

carinha

då sitter vi i samma båt. Jag har inte så stor övervikt, räknas nog inte alls som överviktig, men har ingen kontroll på när jag äter. Kan börja äta och sedan inte sluta. Självföraktet finns hos mig med, man känner sig ful, äcklig, fet och misslyckad. Vad skall man göra. Försöka tycka om sig själv. När det är som värst brukar jag försöka se mig själöv som lite tös, en lite lockig tjej på 2-3 år, värnlös....då kan jag känna själv att jag måste värna om denna lilla flicka...och det är ju jag. imorgon tar vi nya friska tag. Lite i taget, ingen brådska. då blir det snart bra.

Logga in för att skriva en kommentar.