surrar vidare...

jag får verkligen ångest av mat, jisses, nu när man försöker komma nära sig själv och utvecklas osv så märker man av sånt. är ju bra, men jobbigt och förvirrande. jag minns när jag var anorektisk, exakt varje måltid och timmarna däremellan var en stor ovisshet kring om jag ätit tillräckligt lite för att tappa ännu mer vikt. alltid var jag arg för att jag inte kunde äta mindre. men jag tappade och tappade. med den vetskapen borde jag kunna slappna av nu, lita på att jag GÅR NER om jag fortsätter såhär. inget fuss, inget övertänkande. bara vara nöjd. men jag känner mig orolig över att det inte blir mycket rörelse (är utomlands och det är ganska kriminellt så jag vågar inte gå längre sträckor. och går jag kortare sträckor så kommer jag ingenstans eftersom exakt ALLA i närområdet vill prata med mig, gärna länge.) och jag känner mig orolig över att min orolighet gör att jag får för mycket stresshormoner som gör att jag lägger på mig fett istället för att bli av med.. GUD vad jobbigt. GUD vad jag förstår att det är lättare och behagligare att bara lägga locket på: glömma bort problemet-pluta varje gång man ser sig i spegeln så att man ser snyggare ut än vad man är-bannlysa fotografer-äta skit och bli lugn och få sockerlyckokänslor-drömma om att jag kommer börja bli smal imorgon etc. GUD vad mycket skönare den vägen är, ändå. men det är ju något som gör att jag ändå valt bort den, så den här vägen kanske blir bättre i slutänden ändå. hoppas det, och hoppas fort för såhär orolig vill jag inte känna mig. jag HATAR att ha is i magen, och det är exakt vad jag behöver. bara vänta. jag hatar att vänta. kanske är det att lära mig sånt här som kommer göra mig smal. smala personer klara av att vänta, smala personer har mer tolerans med jobbiga känslor. inbillar jag mig.

Kommentarer

28 december 2012 21:21

Sommar87

Den där blundande vägen kanske verkar bekvämare. Men för mig är det iallafall så att blundandet, förnekandet m.m. ger mig större ångest. Och ångesten gör att jag äter mer... ond cirkel helt enkelt. Nu vågar jag se mig själv i spegeln, undviker inte fotografer och älskar att prova söta klänningar och se mig själv i dem. Jag mår bättre nu, ångesten är klart mindre nu, även om jag fortfarande tröstäter ibland.. lycka till. Den här vägen utan att blunda är bättre!!

Logga in för att skriva en kommentar.