Speglar och hurtbullar...

Häromdagen, närmare bestämt i måndags, tog jag mej i kragen och åkte iväg till gymmet (där jag faktiskt har köpt ett årskort för flera månader sedan!) och tänkte att nu jäklar ska det bli träna av! Slut på allt slarv och trams! Jag åkte dit, taggad som 17, klev upp på en crosstrainer (som jag brukar klara ganska bra i vanliga fall) och började trampa... men vilken besvikelse, den var annorlunda från alla de andra jag tränat på tidigare och jag kände mej bara dum för jag fick den knappt att gå runt trots lågt motstånd. 6 minuter senare gav jag upp och klev upp på löparbandet i stället, tänkte att gå kan jag ju i alla fall! Men det gick inte heller något vidare... maskinerna är placerade precis framför en stor spegelvägg så man ser eländet hur man än beter sej. Dessutom ser man väldigt väl de andra som står på maskinerna bredvid en oxå, t.ex den supersmala ärtiga bruttan som bara några centimeter i fån mej vevar på i rask takt utan att se minsta ansträngd ut samtidigt som hon för en konversation med sin kompis. Och på min andra sida står ett par unga killar och kör hårt på varsin crosstrainer utan minsta problem. Precis som jag försöker väl alla de andra i raden hitta något annat att titta på än att stirra sej själv i ögonen hela tiden, men jag kände mej så fruktansvärt uttittad av alla de andra! Det kändes som att de föraktfullt glodde på mej och tänkte att den där tjockisen borde ta i bra mycket hårdare så hon bränner lite fett! Efter 15 minuters skapligt rask promenad på bandet gav jag upp den oxå. Tänkte att jag skulle ge mej på lite styrketräning då, det har jag ju i alla fall varit väldigt intresserad av förut. Men även om jag skulle ha orkat fysiskt så var jag helt slut psykiskt för jag kände mej så utstirrad och illa till mods. Med stor besvikelse och nästan tårögd klev jag av styrketräningsmaskinen och lommade iväg till omklädningsrummet. Efter det har jag inte gått dit något mer, trots att jag hade bestämt mej nu... Tänk hur mycket andra människor påverkar mitt liv och min vardag! Ett sånt slöseri med energi! Om jag istället hade lagt lika mycket energi på att träna som att oroa mej för vad de andra tycker/tänker/säger/ser ut så skulle jag ha bränt av ett sjujäkla träningspass! Detta verkar säkert löjligt för de flesta, men för mej som nu även lider av depression och panikångest är detta en stor grej. Jag tar åt mej fruktansvärt mycket av negativ kritik medan jag har svårt att ta åt mej av det positiva. Mitt usla självförtroende blir bara sämre och sämre..

24 april 2009 17:15

Anja1974

Oj, vad jag känner igen mig i din beskrivning på gymmet. Även om jag för ett par*2 år sen var en vältränad energisk brud som stod på crosstrainern. När jag såg en person med övervikt som kom och tränade tänkte jag att de var duktiga som tog tag i sin hälsa. Idag på gymmet känner jag som du, jag är den stora tjejen(jämfört med de små vältränade zero size tjejerna) som ser mig själv som en blubb i spegeln. Den enda som tittar på mig med förakt är nog jag själv. Det mogna uttalandet har kostat mig dyra pengar i terapi för att komma fram till :) Gör det du orkar när du är på gymmet och försök sänk dina krav. Dina framsteg kommer snabbare än du kan ana om du bara fortsätter träna ett par gånger i veckan.

heba_78s blogg

Speglar och hurtbullar...

Kommentarer