Så mycket frestelser

Idag har jag alltså blivit erbjuden lösgodis fyra gånger, kakor en gång och riesens en gång. Tackade nej till allt utan att ens känna att det var svårt! Klapp på min egen axel helt klart. Har snart varit utan det här och mycket annat i tre veckor, helt sjukt att tiden gått så fort. Trodde verkligen att det skulle kännas som en evighet, att det skulle kännas som att jag missade så himla mycket. Men just nu (allt kan ändras till imorgon, ingen känsla är för evig) känner jag inte alls så. Nu känner jag mig stark. Såhär länge utan något sött har jag inte varit sen i höstas, om ens då. Och jag är långt ifrån hundra dagar än, men det känns inte lika läskigt längre. Det känns bara skönt. Imorgon ska jag väga mig för första gången på två veckor. Ja, jag har varit nära många gånger, verkligen tittat på vågen, men i sista stund bestämt mig för nej. Jag ska inte väga mig. Kanske kommer jag inte göra det imorgon heller. Men jag får i alla fall. Jag tror inte jag har gått ner något, jag äter mängder med skräpmat och dricker mängder med öl. Och anledningen med hundra dagar utan sött är ju att bli av med ett tvångsmässigt intag av socker. Just nu känns det bra. För att jag har stått emot så fruktansvärt mycket idag. Från imorse när jag vaknade tills nyss när jag var på bio. Fantastiskt känns det.

Kommentarer

10 juni 2012 22:20

Irene54

Visst känns det underbart när man har kommit så långt att man kan behålla fokus. Upptäcka att det inte känns som en uppoffring när man avstår. Nu gäller det att behålla kännsla. Jag brukar säga att "det gäller att passa på man vet inte hur länge anfallet varar". Man faktum är att nu känns det som om det skulle kunna hålla. Stort lycka till i morgon. Om inte resultatet blir vad du önskar så plocka fram envisheten och håll ut. Det tog mig nu 4 v innan vågen rörde på sig. Jag trodde den gått sönder. Håller tummarna för dig

Logga in för att skriva en kommentar.