En tanke!

Varför blir man så olika glad av komplimanger beroende på vem man får dom av? Är det kanske så att jag blir mer glad för en komplimang från någon jag tycker om? Fast jag kan ju bli helt fantastiskt glad när en tant kommer till kassan och sedan säger att jag är vacker som en docka fastän jag aldrig träffat henne förr! På samma vis blir man ju glad av komplimanger man får av personer som man respekterar! Sådana som man inbillar sig inte ger komplimanger så ofta. Jag minns såväl en gång på gymnasiet då en av musiklärarna efter att jag hade gjort mitt framträdande sa "bra." och jag blev så otroligt glad! Han kändes som en sådan som kanske inte berömde i onödan utan var mer en sån som kommenterade med konstruktiv kritik så därför blev det så värdefullt! Han var även en sådan lärare som jag tror att hela skolan hade en stor respekt för. Men det finns också dem som inte riktigt berör mig trots att de kan säga väldigt fina saker. Jag tar liksom inte åt mig alls! Oftast kanske det är för att man inte håller med? Om någon säger t.ex. "vad fin du är" och spegeln säger "vidrig" så blir det ju svårt att ta till sig liksom. Eller om någon säger att man är bra fast man själv vet att man är helt värdelös:S. Hur som helst så klippte jag mig idag. Skönt att få bort allt sjukt, dött hår men samtidigt vill jag ha långt inte till axlarna.:( Nu glider jag på sidospår igen... Hon som klippte mig var otroligt trevlig, vi var lika gamla och visste som av varandra eftersom vi har en del gemensamma vänner. Hon minns att jag gick musikestet och kommenterade citat: "På eran slutshow minns jag att jag tyckte att du var otroligt duktig på att sjunga" Jag blev så väldigt glad! Jag kände att jag kunde ta åt mig och suga in komplimangen, hon gjorde min dag!

irebeccas blogg

En tanke!

Kommentarer