8 mars 2013 18:32

Känslan av att vara bortvald och oönskad.

Känslan av att inte vara bra nog, aldrig kunna bli. Jag har det liksom inte i mig. För en stund lyckades jag nästan lura mig själv att jag hade det. Nu är det så klart det kan bli, att så var inte fallet. Jag kan inte låta bli att debattera med mig själv om jag är bra nog i något sammanhang. Håller jag måttet eller är jag alltid pjäsen som åker ut i början. En utfyllnad liksom.. På jobbet, i kören, i klassen, i släkten. Jag har gjort mycket som jag skäms för och väldigt få grejer jag känner mig stolt över. Jag känner mig stolt över min bror och hans framgångar, hans vackra flickvän och hur underbara de är, jag känner mig otroligt stolt över mina starka vänner och över mina föräldrar som nu har varit lyckligt gifta i 25 år.. ...Över kören som innefattar så otroligt många talangfulla, kreativa, härliga individer. Jag känner mig stolt över alla andra, men inte mig själv. Jag har alltid varit någons flickvän, någons kompis, någons kusin, någons syster. Är det någon som ser mig för mig? Ingen verkar bry sig tillräckligt för att lära sig hur mitt namn stavas. Nu låter jag säkert enormt självcentrerad och det är ännu en grej jag skäms för! Att jag inte är tryggare i mig själv än att skiter fullständigt i att folk skriver "Hej Rebecka" och skickar till min mailadress där jag heter Rebecca eller på facebook, mitt namn står liksom 1 cm bort men ändå, tom min farmor stavar det fel. Jag funderar mycket på vad jag egentligen tillför, ger jag något eller tar jag bara? Jag vill ge, jag har alltid tänkt på mig själv som en givmild människa och jag har alltid fått höra att jag är en, men nu vet jag inte längre. Kommer jag någonsin att tillföra världen något positivt? Samtidigt vill jag inte ge upp, eller jo ibland vill jag det. När jag konfirmerades så gjorde vi en övning som gick ut på att man fick en massa beskrivande ord, egenskaper mm utklippta i små lappar som man sedan skulle sammankoppla med personerna som deltog i övningen. Vi alla kände varandra väldigt bra, vilket var en förutsättning då det både var positiva och negativa ord med. Hur som helst, jag har orden som de andra beskrev mig med kvar, eller nedskrivna i min gamla dagbok. Rebecca 2004: Glad, positiv, varm, kärleksfull, strålande, djup, kontrollfreak, fängslande, social, utåtriktad, rättvis, givmild, godhjärtad, rolig, vacker och engagerad. När byttes den Rebecca ut mot 2013:s version av Rebecca? Rebecca 2013: Arg, negativ, kall, grå, inåtvänd, bitter, deprimerad, sjuk, ledsen, tjock, ful, meningslös, energitjuv.

Kommentarer

8 mars 2013 19:23

gittan52

Nej, du gör skillnad! För 9 år sedan, 2004, var du "bara" 14 år om jag inte räknat fel. Vad har hänt under vägen? Jag håller inte alls med Gr8, du mår inte bättre i din självkänsla av att tänka på barnen i Afrika! Otroligt korkad pep, enligt mig! Du behöver få hjälp att hjälpa dig själv! Om det är så att du faktiskt konfirmerade dig för att du tidigare, och därefter, haft kontakt med kyrkan så ställer jag upp på lejonells tips. Men min erfarenhet säger mig att många konfirmerar sig och sedan släpper man kontakten med kyrkan. Jag tycker du är oerhört stark som skriver om dina tankar, för jag gissar att du inte är ensam om dem, även om det kanske inte är någon tröst just nu. Kanske får du kontakt med personer som känner lika här, kanske får du fler tips om vart du kan vända dig, eller hur du kan träna på att tänka för att må bättre. Ett tips från mig är att du funderar på vad det är som gjort att du ändrats i ditt sätt att vara och tänka. Handlar det om förväntningar från dig som inte infriats? Har du känt dig sviken av någon/några? Har du känt att du inte blir tagen på allvar? Har du funderat på vad du vill i förhållande vad du tror att andra ska tycka att du vill? Fundera över vad du själv vill, vad du vill lägga din energi på istället för att lägga energi på vad andra eventuellt tycker. Fortsätt blogga här, för nu vill jag följa din väg till att må bättre. Stor pepkram från mig!
8 mars 2013 19:44

Matso

Du har skrivit i 3 år på MD om dina problem. Bra att MD finns så det går att skriva av sig. En stilla undran, finns det ingen som kan hjälpa dig komma rätt?
8 mars 2013 18:45

lejonell

Hej Rebecca. Blev stavningen rätt nu? Vill bara skicka dig en kram och be dig läsa orden från 2004 igen. Rebecca 2004: Glad, positiv, varm, kärleksfull, strålande, djup, kontrollfreak, fängslande, social, utåtriktad, rättvis, givmild, godhjärtad, rolig, vacker och engagerad. Du skrev att ni kände varandra väldigt bra. Då tänker jag att dina konfirmationskompisar vet en hel del om dig och att därför deras ord är sanna. Mer sanna än 2013 års ord som mera beskriver hur du har det just nu, inte hur du ÄR. Jag jobbar inom kyrkan och därför vet jag hur det funkar där. Därför vill jag uppmana dig att kontakta din gamla präst eller konfaledare som du hade 2004 när du tydligen tänkte på ett annat sätt om dig själv? Och fick möta några människor som tänkte bra om dig. Och fick dig att tänka bra om dig själv. Diakoner, präster och annan personal i kyrkan kan vara någon att tala med när man har glömt bort den djupaste sanningen om sig själv: Att man är värdefull, oändligt viktig och mer värd än guld. Någon att prata med som inte har några baktankar. Om du inte vet vart du ska ringa så hör av dig till mig via MB-mail. Jag känner kyrkfolk i hela landet och kan säkert ta reda på vart du ska ringa. Att få stödsamtal med en präst eller diakon kostar inget och de har tystnadsplikt. Du kan så klart vända dig till mig också. Det vore inte första gången någon på ett forum hörde av sig.
8 mars 2013 18:47

Gr8

Deppa inte vännen, tänk på barnen i Afrika :) när man på riktigt börjar engagera sig i andras öden får ens eget liv en mening :) att ha en kille är oxå rätt så mysigt :P pepp kram
8 mars 2013 20:51

Gr8

"Jag funderar mycket på vad jag egentligen tillför, ger jag något eller tar jag bara? Jag vill ge, jag har alltid tänkt på mig själv som en givmild människa och jag har alltid fått höra att jag är en, men nu vet jag inte längre. Kommer jag någonsin att tillföra världen något positivt?" Därför skrev jag om banen i Afrika tex men det kan vara vilken mission som helst där man kan tillföra någonting, att känna sig behövd, ledsen om jag uttryckte mig "korkat" enligt gittan52 som inte väljer sina ord med omsorg precis :) kram pepp
9 mars 2013 00:44

irebecca

Tack så mycket för omtanken alla! :) Jag hoppas att jag vaknar med andra tankar imorgon! Och Matso, jag har gått hos psykolog (universitetssjukhuset), i gruppterapi (ungdomshälsan, studenthälsan) och i samtalsbehandling hos Freja (anorexi- och bulimicentrum) och andra typer av behandling sedan jag var 16 så jag jobbar på det! Är dessutom friskförklard sedan 22:a jan 2013, psykiskt alltså :) , (mina fysiska sjukdomar kvarstår.) Lejonell och Gittan52, jag har faktiskt varit superengagerad inom kyrkan under flera års tid förut men under gymnasiet fick jag se en dålig bild av kyrkan och hade garanterat otur med vilka jag träffade och klippte 2007 nästan helt, nu sjunger jag bara i kyrkan men det kanske är något jag borde kolla upp! :)
9 mars 2013 10:20

elilas

Känslor är ologiska, och kan vara överväldigande. Du jobbar jättemycket med dig själv. Jag hoppas att du vet, hoppas och tror att du kan hitta en plats i dig själv där DU väljer dig först, där DU har satt dig själv högst på önskelistan. Vi kan aldrig veta vad andra gör. De kan inte läsa våra tankar och alltid finnas när vi behöver dem. Däremot kan vi vara snälla och vänliga med oss själva. Behandla dig själv, som du skulle önska att andra skulle göra <3
9 mars 2013 10:54

irebecca

Väl skrivet elllas, och tack! :)

Logga in för att skriva en kommentar.