x - Matdagboken

Jag ska försöka skriva angående mina känslor med det här med viktuppgång. Affektivt och intellektuellt. Vi kan ju började med det affektiva för förståndet är väl redan givet – jag borde, jag vill, det finns bara fördelar, osv osv osv. Jag känner en konstig ambivalens. Det är som att svältkulturen utövar en dragningskraft på min vilja. Jag får konstiga idéer, dom känns spontana och skickade från underjorden. Svält dig i stället, Isabel. Det är bättre så. Det är det enda du klarar av. Det är det enda sättet att gå hela vägen. Bara där kan du nå ett riktigt mål. Men nej, jag har ett riktigt mål. 58,0. Men det är bara en idé. Skulle jag ställa mig på vågen och väga så mycket skulle jag gå sönder. Vem skulle jag vara? Vad skulle folk ge mig komplimanger för, vad skulle dom vara avundsjuka på? Vad är jag om inte smal? Och så hela…kvinnligheten. Den begränsade rörligheten. Fast det ligger ju ett stort förnekande i det. För jag känner ju redan efter två dagar hur min energinivå är en helt, helt, helt annan och hur det liksom inte gör ont inifrån längre. För en gångs skull känns inte mina inre organ som i ett vissnande tillstånd. Men jag hatar det. Och jag känner mig fet. Fylld. Fettig, varm, mosig, kladdig. Köttslig i allra högsta grad. Och alla funktioner därtill, tarmfunktionerna, kroppsvärmen. Det känns som att det inte passar mig. Jag ska vara kylig. Behovslös. Vad händer när jag på allvar är beroende av att äta? Jag blir sårbar. Den som håller i maten bestämmer över mig. Ah. Så det är där problemet verkligen ligger va? Jag vet inte hur det blir när hon kommer hem. Men det känns i alla fall så ofattbart att jag kan känna aptit fastän min kropp inte är 100% uttömd på mat. Och jag fantiserar ständigt om att spy. Att renas. Helst skulle jag vilja skölja igenom hela matsmältningssystemet tills det var fullständigt rent. Det känns som att det är jag som vill det utan min kropp. Eller som att det finns två olika, vad min kropp mår bra av och vad min kropp vill. Jag känner mig klunsig och som en elefant. Samtidigt stabilare. Jag orkar saker som varit skitjobbiga förut. Cykla hela uppförsbacken. Gå i trappan utan att dö. Gud, allt hänger ihop Isabel. Det gör verkligen det. En annan grej är hur jag känner att det blir så mycket lättare att sova när man är mätt. Det hänger verkligen ihop. När jag har varit hungrig har jag kunnat hålla mig vaken antagligen för att jag väntat på mat. Men nu somnar jag direkt. Det är klart att det är bra. Men vad gör jag av all den här extra energin? Det är så utomordentligt praktiskt för kvinnor att svälta sig, för då orkar dom inte ta någon social, själslig, eller för den delen rent fysisk plats. Du är ett barn vars föräldrar gjort sig till dina barn. Vad ska du göra. Man orkar inte vara både sin egen och sina föräldrars förälder, och kärleken är viktigaste näringen, alltså uppoffrar man sig själv. Fullständigt. Hundra procent. Man vet inte riktigt hur hunger känns, man har aldrig lärt sig det. Andra saker har prioriteras. Kom inte och säg mig att det inte är ett öde att sörja över. Det du kan göra nu Isabel, det är att tillåta dig själv att känna hur otroligt trött du är på skitsnacket, börja äta, börja sova. Res dig.

judys blogg

x

Kommentarer