acceptera först, kämpa sedan.

Inatt hade jag en dröm. Man drömmer uppenbarligen varje natt, men jag kommer sällan ihåg vad jag fantiserat ihop så jag brukar känna mig ganska drömfri. Inte inatt däremot. Jag drömde väldigt detaljerat om hur det var att vara inlagd, om ännu en gång bakom låsta dörrar och med fler regler än jag egentligen klarar av. En del av mig har glorifierat den tiden, men nu blev jag än en gång påmind om hur fruktansvärt liten och hjälplös man känner sig i den situationen. Alla dessa bestämmelser man bröt mot bara för att, som en bångstyrig unge som tänjer gränserna så mycket han bara kan. Jag var inte så olydig för att det tilltalade mig, jag var bara inte helt redo att släppa ätstörningen just då. Jag var ju inte ens övertygad om att jag led av en. För mig var det TOTALT omöjligt att äta en normal måltid och behålla den. Det FANNS inte på kartan. Jag FÖRSTOD inte varför man envisades med att försöka trycka i mig måltid efter måltid och göda upp mig till oigenkännlighet. För mig var det dumhet och jag kämpade emot så mycket jag kunde.

För det är så viktigt att SJÄLV vilja bli frisk, att FÖRSTÅ att man lever ett destruktivt liv och aktivt FÖRSÖKA komma ur det. Utsidan kan de åtgärda någotsånär, men inte insidan, inte det man känner och tänker. Och om man fortfarande resonerar likadant finns det INGET som kommer hålla en ifrån att gå ner igen. Gå tillbaka till gamla vanor. Förlora.

Och idag VILL jag verkligen. Jag VILL inte bete mig som en 5-åring och bli behandlad därefter. Jag är snart 23, på väg in i studentlivet igen och jag VET att jag KLARAR det här,bara jag lägger manken till! Så idag blir det mat. Massor av mat. Men inte FÖR mycket. Balans.

Dagen i mat;

Frukost - fiberhavregrynsgröt med lingonsylt och mellanmjölk. En smörgås med ost och tomat. En närngsdryck så jag inte gör som jag brukar och skjuter på den så länge att den inte blir av alls.

Lunch - en toast (dubbel varm macka med ost, lök, pesto och soltorkad tomat) och en tallrik (KÖPT, antagligen ÖVERSALT) tomatsoppa med parmesan (och basilika såklart, det måste man ha till allt tomatigt^^).

Snart blir det middag och så satsar jag på ett rejält kvällsmål också.

Pepp till mig! Och er! Kämpa på =)

14 augusti 2010 17:12

LadyG

Du ser, du är kanonstark. Du kommer att klara det här :-)
15 augusti 2010 02:22

Soppan

Du känns så klok i vad du skriver. Insikten om sjukdomen är nådd (även ifall man inte alltid vill kategorisera sig själv som sjuk i anorexia) och kan hädanefter jobba på att trotsa. Slå emot sjukdomen så ofta som du kan, att "ge efter" bara någon vecka kan göra den läskigt stark igen. Nej, det är bara till att ta tag i utmaningarna och försöka bli kvitt sjukdomen nu. Men som du skriver; det är bara du själv som kan göra det. Det är du som måste vilja och agera. Endast du gör valet att bli frisk, egentligen, genom att föra energi till din kropp. Jag hoppas för allt i världen att du blir stark i dig själv och kan klara av att stå emot de sjuka tankarna. Vilket är svårt.. Men det går, bara man vill. Jag tror på dig, stora kramar!
15 augusti 2010 13:26

krisp

Du har helt rätt i det du skriver. Du kommer att klara det här, fortsätt kämpa. Ha det bra. Kram

liljevits blogg

acceptera först, kämpa sedan.

Kommentarer