Första
Så här kommer min historia. Läs om du orkar, det är inget krav =)
Jag har pendlat mycket i vikt genom åren. När jag var 12-13 var jag överviktig - vägde någonstans runt 70 kilo som mest till mina 160 cm, och jag mådde psykiskt och fysiskt dåligt av det. Därför började jag gå nedför den där stigen som har lett många i min situation rakt i fördärvet - jag började banta. Men i början var det inte så farligt, jag gjorde mest det som alla skulle ha gjort i min situation. Förbjöd godis och chips (som jag hade viss förkärlek till), åt mindre, tog aldrig om och valde mini- eller lättprodukter framför fullfettversioner. Och det gick bra. RIKTIGT bra! Komplimanger gjorde mig peppad och vägningarna blev tätare och tätare.
En dag var jag normalviktig. Men det var ju fortfarande saker på mig själv jag inte var nöjd med! Och jag hade ju inga kompisar, var det för att de FORTFARANDE tyckte att jag var äcklig och dallrig? Lite till kunde ju inte skada, tänkte jag och drog in lite till på måltiderna. För visst är det så att man inte behöver äta lagad mat mer än en gång per dag? Vem äter ändå i skolan? Och mellanmål är överskattat, eller hur?
Ni ser vart det leder. Jag åt ingenting. Tävlade med mig själv om vilka dagar jag kunde äta minst. Men det blev aldrig nog. Om jag åt 500 kalorier en dag var jag sur för att jag åt den där potatisen som gjorde att jag inte stannade på 400. Och när det blev 100 kalorier undrade jag varför jag överhuvudtaget stoppade någonting i munnen. När jag till slut inte åt någonting alls var jag arg för att jag inte orkade motionera. Det blev aldrig nog.
När jag var 18 bodde jag i USA. Jag var där som utbytesstudent och bodde i en värdfamilj som jag tyckte väldigt mycket om. Jag lovade jag mig själv att se till att äta något sånär i alla fall, för att inte missa alltför mycket av det roliga. Så jag åt. I början åt jag lunch och middag, sedan blev det bara middag. Men allt annat emellan! Godis folk sa till mig att prova för att det var "so good!", munkar, bagels, cupcakes... Som vi alla vet är inte USA världens nyttigaste land. Jag provade, jag gillade, jag åt. Och jag började klättra uppåt igen.
När jag nådde 54 kilo (när jag kom dit vägde jag någonstans 47-48) sparkade jag till slut bakut. Så här kunde det inte fortsätta! Vad gjorde jag för fel? Och nu kunde jag inte sluta äta det där onyttiga, då skulle folk undra, och börja prata. För jag var ju inte överviktig egentligen, bara större än jag ville vara. Så jag började att kräkas.
Efter det följde ett par år som i mitt huvud är väldigt dimmiga. Jag kom hem, lyckades ta studenten med bra betyg, åkte tillbaka till USA där jag bodde själv och alltså hade FRITT fram att leka med maten ungefär som jag ville. Jag åt ALDRIG innan klockan tio på kvällen. Och om jag åt efter (vilket jag inte alltid gjorde) blev det STORA mängder, hetsätningar som man kallar det. Som jag naturligtvis inte behöll. Jag levde i misär, orkade ingenting, duschade inte, städade inte, gick inte på mina lektioner... Det var ohållbart.
2007 gick jag till en psykolog. Han var förstående men lät mig hållas. 2008 fick jag en annan. Hon vägde mig, och jag vägde den här dagen lite under 34 kg, sedan bad hon mig ta lite prover, som jag gjorde. De visade att jag var så pass sjuk att de körde upp mig till akuten. Efter en vecka eller två med hjärtmonitor och kaliumdropp, liggande orörlig i min säng och tvingad i måltider blev det psyk. Där var meningen att jag skulle äta och gå upp i vikt, men om man inte vill själv så fungerar det inte. Jag fifflade konstant, vilket gjorde att de ständigt var rasande på mig. Min vikt låg stadigt runt 35.
Efter någon månad eller två skickade de hem mig och sedan dess har jag varit inlagd på sjukhus två gånger till, med sond båda gångerna, dessutom har jag varit på behandlingshem/psyk i tre månader och dagvård i fler månader än jag vill tänka på.
Nu väger jag hälsosamma 50 kilo, men mycket av tankarna är fortfarande kvar. Jag är övertygad - JAG VILL BLI FRISK - jag vill inte förstöra mitt liv ännu mer, jag har redan slängt bort hela min tonårstid och mer än så på den här sjukdomen. Dessutom skadar den inte bara mig så allvarligt att läkarna fortfarande ifrågasätter hur jag kan vara vid liv - den skadar också alla runt omkring, nära och kära, de få vänner jag har och orkar med...
Därför hamnade jag här, för att hålla koll på att mitt matintag inte sticker iväg åt något håll, och för att jobba för en frisk framtid, med friska tankar och handlingar.
Tack för att du läste, eller för att du besökte mig. Ditt stöd betyder mycket <3
Kommentarer
-
Lycka till i din process att bli frisk med friska tankar och handlingar! Vad duktig du har varit som har lyckats att komma så här långt i din process i kampen mot ätstörningen! Massa peppa och lycka till i framtiden!
-
åh vad söta ni är som orkade läsa! Tack så jättemycket för stödet, det behövs alltid!
-
intressant men detta klarar du.. jobba på!
-
Tänkvärda ord att läsa för en mamma. Plocka fram din starka vilja i tuffa stunder och använd den på ett positivt sätt. Du verkar ha en vilja av stål. Du är bra för att du är DU!
-
Väldigt intressant att läsa! Önskar dig lycka till. Peppkramar till dig! =)
-
soe - jo, det måste ha varit på gränsen till outhärdligt för mina föräldrar som bara maktlöst kunde stå vid sidan av och titta på. För det krävs VILJESTYRKA för att bli bättre, annars har utsidans hjälp ingen effekt... Sorgligt men sant!
-
Du skriver väldigt "friskt" om jag får/kan säga så. Intressant historia som nog såå många kan känna igen sig i. Det låter som om du ska fixa det så jag tror starkt på att det gör du :) Gör som du gör. En dag i taget. Ena dagen går det bak, men så nästa dag går det framåt igen. Kram
Logga in för att skriva en kommentar.