Inte precis en muntergök...
Vaknade imorse med FRUKTANSVÄRDA tjockkänslor. Just nu känns det helt klart OMÖJLIGT att väga mer än idag, mer än igår, mer än jag vill, och jag kan inte förstå hur jag kunde intala mig själv att ett BMI på 19 var okej. NEJ, INTE OKEJ. 16 är inte okej! Eller ja. Så låter det inuti. Jag vet sanningen, men det hindrar inte skriken från att tränga igenom.
Frukosten blev inte mer än en näringsdryck, och bara för att de där hemma tvingade i mig den. VILLE inte HA den. VILLE INTE! Men om inte det låter som en bångstyrig unge så vet jag inte vad, så jag drack en i alla fall. Citron den här gången. Jag är lika trött på den som på alla andra...
Till lunch stekte mamma pannkakor. Jag tycker mycket om pannkakor, missförstå mig rätt, men finns det något uns av nyttighet bakom den tunna fasaden? Inga fibrer, bara fullt av vetemjöl och ägg. Och så ska man ju ha sylt till! Som tur är har inte min familj fått för sig att söla ned dem med grädde, det hade verkligen inte gjort min dag särskilt mycket ljusare... Min mage blev tre pannkakor rikare, min tallrik fick behålla sylten. Men jag drack duktigt mjölk till, för det ska man enligt min matlista och till pannkakor passar inget annat.
Och inte blev det bättre av att vi, endast någon timma senare, blev inbjudna på fika hos grannen. De är världens mysigaste och jag har inget emot att gå dit, men man kommer inte därifrån utan att smaka av alla sorters kakor på bordet minst en gång. Jag försökte förklara för min mamma att "mitt matschema blir helt omkullkastat", "jag ÅT ju nyss"och "jag VÅGAR inte äta kakor idag" men då blev hon både arg och besviken. "Man måste kunna vara impulsiv" och "du behöver kakor" blev svaren och jag fick vackert följa med.
De lyckades truga i mig rulltårta (hu) fylld med grädde (HU) och blåbär och så morotskaka (gråter). Och saft. Saft. Det känns som att jag nu inte behöver äta mer på hela veckan. Kalorierna jag fick i mig där var många gånger fler än jag vill att de ska vara under ett mål. Under en dag. Men mamma tittade på mig med uppfodrande ögon, pappa med ilskna och grannarna med bedjande. Jag kom ändå undan lindrigt, de ville att jag skulle ta om både två och tre gånger.
Och någonstans här gav jag upp. Jag förstod att jag inte på något sätt kunde göra min dag sämre än vad den blivit redan och fogade mig helt enkelt till verkligheten. Varför inte låta dem vinna idag? Visst, jag kommer få betala dyrt för det senare, men just nu, i den här stunden, orkar jag inte. Jag orkar inte tänka mer, orkar inte hata.
Så när det föreslogs pizza till kvällen bara stönade jag inombords. Åt en halv falafelrulle och försökte att inte tänka på friteringen eller fetthalten i såsen. Gott? Ja. Men är det värt det?
Imorgon väntar en ny dag. Hoppas inte ångesten hinner ifatt mig tills dess...
Kommentarer
-
Bra att du hade de omkring dig som fick dig att äta, även om ditt inre protesterade. Hade du valt själv hade det blivit mycket mindre och det är ju inte vad du behöver. Det vet både du och jag. Ha en bra dag. Kram
Logga in för att skriva en kommentar.