med beröm godkänt!
Efter ett byte och en kort busstur var jag återigen på campus, aningen mindre vilse än igår. Hittade resten av klassen i god tid, och spenderade förmiddagen med att lyssna på information om programmet jag valt, om de olika språkinriktningarna, om klasskamraterna och lärarna. Redan i början av "lektionen" fick vi reda på att det skulle vara en fikapaus i mitten och jag var FULLT på det klara med att jag skulle INGET ha. Ingen vetemjölsfralla med superfet ost och SMÖR, nej, nej. Inte jag. Och ballerinakex? Inte en chans. Jag skulle allt bevisa hur stark jag var. Hur kontrollerad.
Men lagom tills fikat dukades fram (och jag erkände för mig själv att det faktiskt VAR dags för ett mellanmål) började jag känna igen tecknen på ätstörningtankar. Innan tyckte jag det lät väldigt logiskt att hoppa allt, men jag VET ju att så inte är fallet. Egentligen. Och hur friskt är det att tänka att alla kommer ÄCKLA sig om de ser mig äta? DE äter ju! Så jag tog mig samman och letade upp en halv (GROV^^) fralla, och jag åt smör, ost och hela rubbet! Ingen kaka, det kändes inte rätt, men jag fick ju i mig en macka, det är det som räknas! Lite te senare och jag jobbade hårt på att inte tänka för mycket på smörgåsen i magen och mer på vad föreläsarna sa.
Jag tyckte om lektionen. Mycket information hjälpte mig att få klarhet i hur programmet ser ut och jag är nu lite lugnare (men ändå GALET nervös) inför starten på måndag. Uppenbarligen kommer ALLA lektioner hållas HELT på franska O.o Visst, jag LÄSER ju franska så det borde jag väl ha räknat ut men... Jag måste damma av mina kunskaper SNABBT som sjutton.
Efter all nollning igår kände jag mig så pass nöjd med mig själv att jag med gott samvete drog mig mot bussen. Och hör och häpna; en hel drös människor pratade med mig! Frivilligt! Jag blev nästan tårögd av lycka! Visst, min negativa sida säger "de gjorde det för att de inte känner dig än, för att de inte VET hur tråkig du är" men jag lyssnar inte. Jag stoppar fingrarna i öronen och glädjer mig åt det positiva i att de SÅG mig överhuvudtaget!
Glad i hågen åkte jag till min mammas "arbetsstad", satsade på PIZZA fast ingen var med mig och åt ungefär EN HEL portion! Jag vet - pizza äter jag FÖR ofta och det är RUGGIGT onyttigt, men det STRUNTADE jag i idag, allt kändes så bra och jag var SUGEN!
Åkte hemåt med mamma - spenderade en hel drös med minuter på att lyssna på min lillebror när han berättade om sin "underbara" nollningsvecka, blev sedan kallad mes och rädd av densamme för att jag inte "vågar" gå på festerna och sittningen i helgen. Visst, jag blev ledsen men jag orkar inte ta åt mig. Han kommer aldrig förstå hur STORT det är för mig att jag var med EN HEL DAG fylld med MASSOR av aktiviteter.
Och han är mysig annars. På riktigt!
Så maten idag såg ut såhär:
Frukost - havregrynsgröt med mjölk och lingonsylt. Apelsinjuice (fick bli det istället för näringsdryck =/)
Mellanmål - en halv grov fralla med ost, smör och paprika.
Lunch - en halv pizza (utan kanter och utan sallad)
Mellanmål - bananfil med lite havrefras
Middag - (för liten, jag vet, men RESTEN av dagen gör det oviktigt!) En halv smörgås med ägg och ÄKTA majonnäs, sallad med tomat och salladskrydda. En fetaostkub (skulle blivit fler men... nej)
Kvällsmat - en tallrik mannagrynsgröt med äppelmos.
Titta! Jag är SÅ nöjd =D
Kommentarer
-
Låter som om du har haft dig en händelserik och rolig dag minsann! Att du fixade in lite trots mot ätstörningen var grymt gjort utav dig, och även utan att bryta ihop! Visserligen är det synd att andra måltider ofta får lida när man utmanar sig, men av egna erfarenheter är det lärorikt ändå. Speciellt mellanmålet var starkt utav dig, då du tycks ha problem att äta bland folk? (Som din kloka del utav hjärnan förstår, så är det sällan folk äcklas utav att se folk äta. Det är mänskligt och någonting som vi alla gör flera gånger per dag.) Stor kram till dig, fortsätt såhär :D
-
Wow säger jag bara. DU är duktig.. Jättebra att du åt bland alla andra, och nej, ingen kommer titta på dig för att du äter! =) (jag kan känna samma sak ibland, men då är det för att jag tror att alla tänker på tjockisen som ska trycka i sig ännu en till portion!). Vi har alla våra svårigheter och när man väl tagit det första steget att acceptera så kan man ta nästa steg och nästa och nästa... Det är mycket pepp jag vill få ner så att du verkligen förstår att du är en kämpe. Du har identifierat ditt problem, du lever med det varje dag och du försöker göra något åt det! Kram
Logga in för att skriva en kommentar.