och dagen är hoppfull!
Frukost? Japp
Lunch? Absolut.
Nu är det bara resten kvar.
Jag är hoppfull.
Mitt humör är så svängigt, vilket irriterar mig lite. Ena kvällen (läs: igår) mår jag horribelt extremdåligt och kan inte se en enda ljusglimt med mig själv eller med mitt sätt att leva. Andra dagar (som idag) känns allt... inte bra. Långt ifrån bra. Men hoppfullt. Som att det faktiskt GÅR. Som att jag KAN bli frisk, bara jag jobbar HÅRT, utmanar mig själv och mina tankar VARJE dag.
Min mamma frågade mig igår om det kändes okej att äta ostkakan jag åt. Jag svarade sanningsenligt att: Allt ger mig ångest. Den är bara större eller mindre beroende på omständigheterna.
Säg aldrig så till en mamma. Moral; Föräldrar behöver inte veta allt.
Hennes reaktion blev då att tro att jag fortfarande är JÄTTESJUK och behöver TVÅNGSVÅRD eftersom man "inte SKA känna någon ångest när man äter". Hon förstår inte den verklighet jag lever i, för hon har aldrig varit där själv. Jag begär inte förståelse, bara lite tid.
Jag - alla VI som kämpar, oavsett vilka våra demoner är - kommer klara det här. Vi behöver bara TÅLAMOD och en STOR portion VILJA.
Kommentarer
-
Helt klart behöver man både tålamod och vilja. Vi fortsätter kämpa på. Ha det bra. Kram
-
Med din beslutsamhet kommer det att gå utmärkt. Föräldrar kan vara väldigt beskyddande, som varandes en själv vet jag hur det är att oroa sig för sina älskade barn och som varandes min mors dotter vet jag hur tröttsamt det är när mamma blev så där orolig - tålamod är nog nyckeln till det mesta :-) Pepp!!!
Logga in för att skriva en kommentar.