Som man bäddar?

Jag skriver en annan blogg också. En mycket privat sådan, som är mer som en dagbok än någonting annat. Bara en handfull personer vet om den, om ens det, och de som läser den litar jag på så mycket jag bara kan. Men jag vågar inte längre skriva min matdagbok där. Den känns ÄNNU mer personlig än allt annat jag skriver, och det är också något som jag inte vill att mina föräldrar ska lägga vantarna på på något sätt. De stöttar mig jättemycket och vill mig bara väl men de förtjänar inte att få reda på när jag strular. För dem är det så enkelt - ät, behåll och bli frisk. Men nej, så fungerar det inte, inte för mig och säkert inte för många andra därute. Mat ÄR ångest, ÄR extravikt och lika dödligt som råttgift i fel händer. Jag VET att det är viktigt att äta, äta regelbundet, äta varje dag, men det betyder INTE att det är enkelt. Inte alls.

Det har varit tufft för mig i ett par dagar, det kan jag medge. Jag har nog regredierat något, gått bakåt lite, lite. Fast jag är PROPPFULL av information om hur viktigt det är att äta, hur många kalorier kroppen behöver för att fungera, fast jag hört tonvis av "bilen-rullar-inte-utan-bensin-prat" är det så mycket LÄTTARE att hoppa över de där illavarslande mellanmålen och dra ner på mängden råris. Det var länge sedan jag kände hunger - mättnad också för den delen - så att äta fyller inte någon egentlig funktion. Känns det som.

Det speglas lite i min matdagbok. Jag vill inte att ni ska tro att jag ALLTID lever på för få kalorier, jag hade inte klarat att hålla fast vid min friska vikt om det var så och jag är HELT på det klara med att det är SLUT med ätstörningsproblematik just nu. Visst, jag kanske är lite VÄL nitisk med att brödet är rågbröd och pastan fullkorn men annars äter jag mer eller mindre PERFEKT. Som man SKA. Det som är NORMALT.

Förutom på sistone. Jag börjar bli rädd igen. Hur hittar jag tillbaka till rätt spår?

liljevits blogg

Som man bäddar?

Kommentarer