teater och ångest.
Igår var en uppåt/neråtdag. Beroende på när man frågade mig. På morgonen hade vi ett prov - vi skulle spela upp en teaterpjäs på franska. Jag tycker om teater, det gör jag verkligen men det finns ett litet problem.
Jag KAN inte sluta vara extremt självkritisk! Hur gör man? Alla säger till mig att jag "måste sänka kraven" och jag VILL göra just det men jag KAN inte! Varje gång jag gör fel eller något inte går som jag vill kommer den där välbekanta känslan av värdelöshet som ett brev på posten. Den är ofrånkomlig.
Jag blev godkänd. Jag fick många positiva kommentarer om hur jag agerade. Men allt jag kan höra är "vi säger att hon var duktig och skrattar bakom hennes rygg".
Vad arg jag blir på mina egna tankar.
Som om inte pjäsen i sig var nog så skulle vi efteråt - hela klassen på tolv personer och tre lärare - fika tillsammans. Te eller kaffe (te är lugnt. Det klarar jag) men så fick vi välja mellan banankaka och kokosboll. ÅNGEST! Jättemesig superångest!
VIlken innehåller flest kalorier? Vilken borde jag välja ur friskhetsperspektiv? Ur sjukhetsperspektiv? Hur gör jag för att inte verka onormal? Kan jag lämna eller måste jag äta hela? Vilken vill jag helst ha? Vilken är godast?
Ja, jag valde banankakan, enbart för att jag ville det. Skyldig? Ja. Men glad ändå, på något sätt. Åt halva och gömde halva i min - då tomma kopp. Hoppas ingen såg det...
Idag hade jag ett STORT franskaprov på morgonen så jag laddade med rejäl frukost och känner mig SUPERDUKTIG! Tror i och för sig inte att det gick sådär fantastiskt bra men det har ingenting med maten att göra i alla fall.
Sedan blev jag officiellt vägd hos min psykolog för första gången på tre veckor. I leggings och tröja vägde jag 41.3 kg. Och då hade jag druckit upp min en aning (bara en flaska vatten så de märktes nog inte alls). Han var jätteglad att all fungerar så bra på skolan men RÄDD för att jag ska fortsätta neråt och förstöra allt för mig själv. Det är jag också.
Jag VET ju varför det går neråt, fast det känns omöjligt. Jag äter för lite. Det är fakta. För mig känns det som att - bara jag äter så är det bra sedan. Men det räcker inte att äta lite grann tre gånger per dag. Inte för mig, inte när jag rör mig hela tiden och väljer mat med volym men utan energi. Jag VET och jag VILL inte. Jag MÅR BÄTTRE när jag väger mer! Men det är SÅ slitigt!
Jösses vad långt det blev...
En bild på mig som den franska eleven Jean Bonnet! (om ni inte sett filmen "au revoir les enfants" från 1987 - GÖR DET! Det är den vi spelar upp här)
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.