Valvaka
Jag är ledsen att jag skriver så sporadiskt.
Jag är så kluven! ena sekunden vill jag bara ta tag i allt, skärpa till mig, börja äta normalt och ordentligt, gå upp lite i vikt, må bra. Men två minuter senare är jag tillbaka i det gamla, det trygga. Känner efter bilringarna, svär över min oförmåga att hålla mig ifrån sådant med en fetthalt över 4% och ett kaloriinnehåll över... noll...
Jag VILL må bra. Men jag VILL inte uppåt. Jag vill fortsätta leva som jag gör fast jag vet hur mycket det förstör. Hur ont det gör. Hur mycket mitt liv saknar.
Jag var verkligen på väg ett tag. Jag ÅT regelbundet, varje dag och behöll allt. Höll mig ÖVER 1200 kalorier, låg på en stabil, ganska så normal vikt. Men nu? Nej... Nu har jag gått ner igen - Sedan någon gång i juni/juli har jag rasat från 50 (och ett hälsosamt BMI på 19,5) till 41 (ett inte lika hälsosamt BMI på 16). Och är jag nöjd? NEJ! För varje kilo jag går ner blir jag ledsnare och argare över att jag inte väger mindre, att mitt BMI inte är lägre. Jag går till min psykolog (inte så ofta längre eftersom "allt fungerar bra") där jag ler och försäkrar att "jag äter okej" och "vet vad jag gör".
pyttsan. Det stämmer inte alls. Inte på långa när.
Och jag förstår inte.
Jag har börjat studera igen efter ett långt uppehåll som jag hatat (PGA ÄTSTÖRNINGAR) och jag ÄLSKAR DET även om det är hårt jobb och mycket plugg. Jag har en EGEN lägenhet igen som jag inte skulle byta mot hemmet för någonting i världen, så skönt är det att bo själv. Jag BORDE vara på G, bevisa för alla att jag klarar det!
Och jag KAN inte, KAN inte, KAN inte hålla fast vid friskheten sex gånger per dag, varje dag hela tiden. KANSKE äter jag tre gånger, om jag har motivation. KANSKE behåller jag alla tre målen. Ibland.
Funderar på att erkänna, att be om hjälp. Men det fungerade ju inte förut, varför tror jag att det skulle göra det nu? Och jag vill inte mista mitt nya liv, vilket jag skulle göra om jag blev inlagd igen.
JAG ORKAR INTE!
Varför är allt jag tänker och gör SÅ fel?
Kommentarer
-
Snälla vän, begär hjälp innan det går mer baklänges. Du ska inte behöva ha det så här, men du måste ha viljan för det är du som ska göra jobbet. Ha det bra. Kram
-
Håller med krisp. Du måste be om hjälp, och kunna ta emot den! Jag tror på dig. Det är inte meningen att man ska må dåligt. Styrkekramar skickas!
-
Åh, det är smärtsamt att läsa :(. Vännen, jag hoppas att du finner klokhet och söker hjälp; det är svårt att vända det här skitiga mönstret till något gynnande på egen hand. Du är inte värd sjukdomen, se till att få hjälp utifrån innan det har gått för långt... Stor peppande KRAM!
-
Jag instämmer med de övriga! Ingen ska behöva ha det som du har det nu - sök hjälp redan nu!! Om du gör det kan du förhoppningsvis även behålla alla de bra sakerna med pluggandet och det egna boendet!! Peppkramar
Logga in för att skriva en kommentar.