<3 älskade Anka får vara min förebild i cooping och rehabilitering i stort som smått

[KURSIV]Att leva med parkinson i 22 år, att sakta se hur vardagen förändras och bli varse om hur kroppen successivt tappar sina förmågor, hur preferenserna ändras samt lära sig leva i en ständigt ny tillvaro. Anka, en aktiv, hälsosam och sund människa som älskade att vara ute och röra på sig. Jag hörde henne aldrig klaga på dem förändringar och dem förmågor hon tappade eller hur förutsättningarna i vardagen ändrades över tid. Dem senaste fem åren bröt farmor Anka sig varje vinter. Gips på, rehabiliterade sig under vår och sommar, för att få några bättre månader tills vintern på nyo slog till med benbrott av olika karaktär med tillhörande gipsning. Här sitter jag, 29 år, frisk och rörlig, men hela livet framför mig. Jag har blivit gipsad, det är bökigt men för mig är detta övergående. Jag har dem senaste dagarna varit gnälligare än min farmor och vän Anka någonsin var under dem 22 åren hon levde med sin vardag och hur den inskränktes på många olika vis. Jag skulle misstänka att värsta gnäll och frustrationsfasen är nu passerad. För mig som är en kvick tjej med ett tempo som skiljer sig radikalt mot det funktionsnedsatta tempot. ja för mig kom det som en chock att allt måste få ta sin tid. Men för mig är det övergående. Rehabilitering ala Linni aka hjärtegrynet inspirerad av min älskade Anka följer framledes. Dagens mission: Duscha och sminka mig. Klä på mig. Ut på promenad. Ams-möte inför Gbg och jobben där. Jobba som kontaktperson å världens duktigaste tjej. Plugga. Anka, du är och har alltid varit mitt allt, så även nu,du är min inspiration och din klokhet kommer att följa mig livet ut.[/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.